Trust

1.1

○Jason○
Jag trodde att han brydde sig om mig för ett litet tag men han bryr sig lika mycket som alla andra. Alltså inte alls. Och även fast att jag är van så känns det på något sätt extra jobbigt eftersom att han faktiskt är min bror. Och varför jag någonstans bryr mig om det är också oklart. Han är inte min bror.

"Jason jag visste inte vad jag skulle göra."

"Så det var bättre att ljuga?" Han suckar och vänder bort blicken för en sekund.

"Förlåt jag vill verkligen inte att du ska tro att ingen vill att du ska vara här för det är inte sant."

"Så varför känns det så?"

"Jag vet inte men jag lovar att jag ska ta reda på det."

"Kan du bara lämna mig ifred?" Säger jag då jag inte vet vad jag annars ska svara honom och denna gången gör han faktiskt som jag vill.

Jag sitter bara kvar på golvet när han gått utan att ta av mig varken jacka eller skor som jag från första början tog på mig eftersom att jag tänkte rymma. Något som jag i efterhand förstod är omöjligt. Jag kan inte rymma. Vart skulle jag gå? Jag vet inte vart nånting utanför det som Alice visat mig finns. Jag kan knappt något om någonting. Dessutom hade de hittat mig direkt. Armbandet som sitter om min handled är omöjlig för mig att ta av och så länge jag är fast med de kan de spåra mig. Det kanske låter konstigt men jag önskar att jag var kvar på institutet fängelset. Jag trivs inte här. Inte för att jag trivdes där heller men här känns det bara som att jag är hatad av min egen familj. Människor jag dessutom ställt in mig på att jag aldrig mer skulle få träffa. Jag hade också intalat mig själv att ingen saknade mig, det tog tid men tillslut var de det enda som höll mig vid liv. Att tänka att någon skulle sakna mig då var bara ett sätt att inte ge upp, för att tänka på att någon saknar mig och att jag saknar dem resulterar bara i onödiga känslor som hade dragit ner mig till botten. Jag gjorde så mot mig själv för att jag en dag i drömmarna kanske skulle få träffa min familj och få höra att dem faktiskt saknade mig. Men nu när jag fått svar på tal. Att jag hade rätt, att jag hade inbillat mig någonting som från allra första början redan fans där. Ingen saknade mig. Och nu vänds allt bara upp och ner. Det är som att jag gick runt och kämpade för något som aldrig någonsin skulle hända.

○Alice○
"Han gjorde vad?" Jag spärrar upp ögonen och sätter händerna i håret. Han försökte dra.

"Shhh inte så högt, han kommer döda mig om han får reda på att jag sa något till dig." Börjar han och suckar tungt. "Jag ber dig, bara ta reda på vad som tynger honom för han skulle aldrig berätta hela sanningen för mig." Jag nickar och lutar mig mot väggen när jag lugnat ner mig.

"Men du måste få era föräldrar ur sitt skal. Det funkar aldrig om de håller sig undan."

"Nej jag vet det men det är svårt." Jag rycker lätt på axlarna.

"Kanske men det måste bli en förändring annars kommer de att ta tillbaka honom till institutet och då vill ingen av oss veta vad som händer. Anledningen till att han är här är dels för att jag är lite för envis men också för att de vill testa hur en lighter fungerar i sociala sammanhang. Och med ett psyke som praktiskt taget suttit inlåst i nästan tre år är det inte så lätt. Du måste komma ihåg att hur mycket han än liknar en människa, är han inte det, det är klart han har människomentaliteten. Han har känslorna. Han kan bli arg, ledsen, i möjliga fall glad och så men där är också problemet, han har suttit inlåst allt för länge." Alex nickar bara och ser bekymrat på mig.

Efter jag pratat en lång stund till med Alex och äntligen kommit fram till något leder jag mina steg bort mot Jasons rum. Dörren står lite på glänt vilket gör att jag struntar i att knacka innan jag går in och ler smått när jag ser honom ligga på den bäddade sängen med stängda ögon. Försiktigt stänger jag dörren om mig, jag tvekar för en sekund men går sedan fram och lägger mig bredvid honom. Precis som jag trodde öppnar han trött ögonen men stänger dem igen när han ser att det är jag och drar in mig mot sin famn.

"Tack gode Gud att du är här." Mumlar han vilket gör att ett leende spricker upp på mina läppar innan jag likt Jason stänger ögonen. Han gör mitt liv lite mycket bättre av att bara finnas men i de här stunderna vill jag bara stanna tiden eller försvinna bort i en värld som inte finns. För i de här stunderna är det bara vi.