Trust

1.5

○Alice○
Han sätter sig hastigt upp i sängen med häftiga andetag och tittar in i väggen. Jag vet inte riktigt vad som egentligen hände eftersom att han aldrig svarade på några frågor. Men när han stod där längst upp i trappen gick han plötsligt in mot sitt rum innan han föll ihop på golvet. Det var läskigt. Jag har aldrig sett honom sådär. Situationen blev dessutom extra jobbigt eftersom att Alex såg allt, han vet ju egentligen inte så mycket om Jason och att se sin bror sådär kan inte vara det lättaste. Det är jobbigt för dem båda. Det enda Jason vill är att få slippa vara annorlunda. Slippa vara någon som alla betraktar som ett monster. Och Alex vill inget annat än att hjälpa sin bror bli av men sin gåva. Sitt straff.

"Alice." Flämtar han och tittar sig runt omkring.
"Vart är jag?" Han andas med hjärtat i halsgropen, alltså inte särskilt lugnt och harmoniskt, samtidigt som han försöker få grepp om vart han befinner sig.

"I ditt rum." Säger jag lugnt och tar hans hand som han snart drar bort och sätter i sitt hår.

"Lever jag? Varför d...vad hände?" Jag försöker göra allt för att få honom att lugna ner sig men inget funkar. Frågorna blir bara fler. Jag hinner inte besvara en innan en ny kommer.

"Jason." Han stannar upp och tittar oroligt på mig, som att jag ska säga något hemskt eller något han inte vill höra. "Andas." Jag tror att jag lyckades lugna ner honom när han äntligen tar ett djupt andetag.

"Vad hände?" Frågar han för kanske elfte gången.

"Ärlig talat så vet jag inte det."

○Jason○
Det är som att jag dör om och om igen. Ingen förstår och ingen känner det jag känner. Jag vill inte vara såhär.

Det är egentligen inte så att jag verkligen vill dö. Men vad har jag annars för utväg? Jag vill inte leva ett sådant här liv samtidigt kan jag inte ändra på mig själv. Mitt självhat är överskridande men jag har en kärlek för en person som är värt mer än mitt liv någonsin kommer att vara och henne vill jag inte svika. Hon säger hela tiden att jag endast sårar och skadar henne när jag skadar mig själv. Därför försöker jag att finna hopp men det är som att allt är vänt emot mig. Jag är ensam och har hela värden emot mig.

○Alex○
Ingen av mina föräldrar har någonsin lagt en hand på mig. Förens nu. Jag är fortfarande i chock.

Jag skyddade mig bror. Jag fick stryk för att jag ärligt försvarade honom. Jag gjorde inget fel. Tankar flyger omkring i mitt huvud. Jag trodde verkligen inte att min far någonsin skulle göra så och ärligt talat så är jag för första gången rädd för honom.

Efter en liten stund hör jag hur ytterdörren öppnas. Själv stelnar jag till på stolen som jag sitter på och kan inget annat än att vänta tills någon kommer in i köket. Jag hoppas för en sekund att det är Alice som gått utan att jag lagt märke till de och nu kommer tillbaka men nej. Pappa kliver in i köket innan han sätter en kasse på bordet och tar av sig sin rock. Han tittar villkorligt på mig och lägger sedan armarna i kors.

"Är det något du bör säga?" Yttrar han stängt medan mamma också kommer in i köket. Jag sväljer och tänker på det. Mitt svar är nej. Han slog mig. Han kastade en vas på mig. Min egen far...slog mig. För att jag försvarade min egen bror. Jag har inget jag bör säga.

"Nej." Svarar jag tyst. Dels för att jag knappt vågar tala emot honom igen men också för att jag inte har någon egentlig lust att prata med honom. Han höjer på ögonbrynen och nickar.

"Det finns alltså absolut ingenting som du...jag vet inte, vill säga?" Jag tänker inte be om ursäkt!

"Du slog mig." Flyger ur mig. Bra jobbat Alex, gör det värre bara! Pappa spänner käkarna och jag ser direkt hur de lilla av kompromissbar snällhet försvinner ur hans blick.

Jag tror att jag precis gjorde det betydligt mycket värre.