Trust

1.4

○Jason○
Flashbacks.

Inte en.

Inte 2.

Inte 7.

Många fler än så. Bilder som flyger förbi mig. Men som ingen annan kan se.

Alice's röst når mig. Den är lika vacker som alltid men jag kan inte lyssna på det hon säger.

"Jason, svara mig."

Jag står för närma kanten av de sista trappsteget. Jag kan lika gärna falla baklänges och bryta nacken. Det är det sista jag hinner tänka innan jag ser och känner hur de plötsligt händer.

Framför Alice men inte minst framför Alex som inte än förstått vem jag egentligen är.

Den grå och skimrande färgen sprider sig i mina ådror.

Varför?

Jag förstår lika lite som alla andra.

"Alice." Flämtar jag och höjer min hand för att bättre kunna se hur monstret i mig blottas. "Alice jag rörde honom inte. Jag har inte rört någon jag lovar." Hon står fortfarande bakom mig vilket gör att jag inte ser henne. Men jag hör hennes lugnade röst. Till skillnad från min som är desperat över att veta vad som händer.

"Jag vet." Hon får det att låta som att jag är värd att bli tilltalad med respekt. "Det är inge-."

"Alice. Det gör ont..." Avbryter jag henne. Det ska inte göra ont. Varför gör det ont? Det gör aldrig ont. Iallafall inte såhär ont.

Jag tittar bort från min hud och ser rakt in i väggen medan jag försöker blockera bort smärtan som knappt är uthärdlig. Antingen är det så att det känns som att jag faktiskt ska dö. Eller så är det bara min dolda vilja om att dö som kryper fram så fort det finns en möjlighet till att det skulle kunna ske. Som nu.

"Jason blunda." Säger någon. Men inte någon som finns i rummet. Det är en person som skrämmer mig. En person som har så mycket makt över mig och som praktiskt taget äger mig. En person som jag är rädd för. En person jag aldrig nämner vid namn. Förens nu. Liam. Det är Liam som ber mig att blunda. Något jag i skräck och av gammal vana faktiskt gör. "Det gör ont för att du snart kommer att dö." Jag öppnar ögonen i panik då jag inte vill dö framför varken min bror eller Alice. Men det jag ser är inte väggen som finns framför mig när jag står längst upp i trappen. Det jag ser är mitt rum. Mitt rum på institutet. Jag sväljer hårt och blundar innan jag önskar att få komma hem. När jag öppnar ögonen inser jag att jag lyckats. Men jag togs inte hem. Jag står i ett okänt rum omringad av blod och silver. Jag tittar mig i spegeln på väggen framför mig innan jag märker de döda kropparna tillhörande sånna som mig. Monster. Av panik försöker jag att backa men ser att jag är omringad. Jag sätter händerna i håret och försöker säga eller göra något när någon plötsligt tar tag om mina handleder. Jag tittar snabbt bak för att hinna se vem det är men lyckas inte och tittar fram igen för att kanske kunna se något av personen i spegeln...men. Spegeln är borta. Blodet, silvret och inte minst kropparna är borta. Jag är i ett annat rum. Jag tittar bak och ser nu ingen vilket lättar mig men något som för tillbaka min oro är metallen runt mina handleder som är gjorda för att hålla dem ihop. Jag suckar och tittar framåt innan ett hårt slag träffar mig av en person som plötsligt står framför mig vilket gör att jag flyger in och igenom väggen bakom mig. En vägg som inte är en vägg längre utan förvandlas till en av glasrutorna som brukar och nu håller mig instängd i en av utställnings boxarna.

Inte förens nu stannar allt. Jag kan titta bak och inte minst blinka utan att jag plötsligt är i ett annat rum när jag tittar framåt eller öppnar ögonen igen.

Jag står helt stilla i några minuter. Inte för att jag kan röra mig så mycket ändå men jag rör inte en muskel. "Du vill dö eller hur?" Jag rör inte på huvudet fast att jag vill se personen som antaglig står bakom mig. Av vana fortsätter jag att titta ner i marken eftersom att jag inte får titta eller tala till en person framför mig så länge jag inte bli tillsagd att göra det. "Svara mig." Han står framför mig när jag skakar på huvudet.

"Nej." Säger jag tyst.

"Se mig i ögonen och säg att du inte ljuger för mig Jason." Eftersom att jag inte kan säga att jag just talade sanning forsätter jag bara att titta ner i marken och på mina fötter som är fängslade i botten av glaslådan. "Jason?..." Jag sväljer hårt och försöker ta mig modet till att ljuga. Men jag kan inte. "Du gillrar bara fällor för dig själv om du ljuger." Igen försöker jag att försäkra att jag inte vill dö men det går inte. "Du ljuger alltså? Du vill dö?" Han skrattar lågt och slår på glaset framför mig. "Säg mig Jason...har jag rätt?" Denna gången vågar jag inget annat än att nicka svagt. Jag skäms över min vilja. "Se mig i ögonen och säg det." Jag tittar sakta upp på vakten som sätter all skräck i världen i mig men som jag ändå inte vill vara rädd för. Liam.

"Ja..." Jag kan först inte säga det och tittar tillbaka ner i marken.

"Du vad?"

"Jag vill dö." Tvingar han mig att säga medan jag plågsamt måste se honom i ögonen.

"Det är din lyckodag idag." Jag känner paniken krypa fram i mig medan jag direkt försöker göra mina händer fria då jag förstår att han kommer döda mig. Går inte. "Hoppas du kan simma." Säger han ironiskt medan vatten börjar forsa in i glasboxen. Panik. Mina skor nås av vattnet och snart är de uppe vid mina knän. Jag skriker i panik och av frustration då jag verkligen gör allt för att fria mina händer men misslyckas såklart gång på gång. Jag försöker att slå min kropp mot glasväggarna i hopp om att de ska spricka men det gör de inte heller. Jag känner vattnet mot mina händer och ser nu också hur vattnet nu stiger betydligt mycket långsammare för att tortera mig till max. Efter klockan visar att jag försökt skrika och få dem att släppa ut mig i en halvtimme är vattnet nästan uppe vid mina axlar och jag börjar ge upp. Min ork är slut. Mitt psyke är förstört. Jag orkar inte mer. Mina ögonlock faller motvilligt igen medan jag lutar huvudet mot glasväggen bredvid mig. Ett knappt hörbart och svagt "hjälp" är det sista jag får ur mig innan vattnet stiger lika fort som allra första början. Jag tar ett sista djupt andetag och tittar upp fast att det är svårt att hålla ögonen öppna i vatten. Jag ser hur vattnet fyllt hela utrymmet omkring mig och känner hur jag får slut på luft. Det blir svart.

Kolsvart.

Allt bara försvinner.