Trust

3.2

Han är såklart lycklig över att den enda människan som någonsin visat honom kärlek är här. Men han kan inte sluta tänka på vad han och soldaten kommit överens om.

Att han ska dö.

○Jason○
Hon sitter framför mig med sina händer på varsin sida av mitt ansikte. Det går inte att stoppa den ensamma tåren som letar sig ner för min kind.
"Det är okej." Viskar hon när jag vänder min blick från golvet till henne. "Du är okej nu." Jag skakar på huvudet.

"Nej." Jag drar bort hennes händer och ställer mig upp. "Alice det går inte mer. Jag står inte ut längre." Hon måste få veta. Jag backar och ser henne i ögonen.

"Vad har hänt?" Jag tar ett djupt andetag och ser det på mina händer som förklarar den plötsliga smärtan i min kropp. Mina ådror blir sakta silvriga och börjar sprida sig. "Jason. Vad händer?" Säger hon och ställer sig upp men vågar inte gå närmre mig.

"Alice. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit utan dig i så många veckor, men du har inte lämnat mitt huvud en enda sekund. Överallt letade jag efter dig. Jag fick ett val. Och jag valde att leta efter dig. Men jag hittade dig aldrig. Jag kom tillbaka hit och får veta att du trodde jag var död. Alice jag är inte människa. Min kropp håller på att gå sönder av smärtan jag känner. Jag har försökt men jag kan inte kontrollera något. Alice jag hör dig. Fast att du inte pratar högt. Jag kan inte kontrollera mitt ljus. De tog de ifrån mig men du har också mitt ljus. Du vet bara inte vad du egentligen har för makt över mig pågrund av det. De vet och de styr de just nu. Det gör ont och när du är nära kan allt gå fel för..." Jag sträcker ut min knutna näve innan jag öppnar den och en flamma av eld visar sig innan den dör. "Jag kan inte skydda dig från någon annan än mig själv. Alice. Jag älskar dig. Jag vet inte hur det kan vara möjligt men det är det och du har rätt att veta." Jag struntar i att silvret sprider sig och i att hon kanske får ont när jag går fram till henne och lägger mina armar om hennes midja. "Mitt liv är inget egentligt liv. Jag är och kommer alltid att vara en fånge och en främling för världen. Jag kommer alltid att vara fast bakom dessa murarna och jag kommer alltid vara den det är okej att hata. Jag kommer aldrig att bli fri och även om jag någonsin skulle få gå fritt på gatorna så hade det fortfarande varit era gator. Jag hade inte kunnat gå ut en meter utanför min dörr utan att bli nerslagen eller spottad på. Jag bröt mot den lagen som håller ihop samhället, som skiljer på den med värde och dem utan. Jag har rört vid en människa och kommit undan döden. Jag har känslor för dig och undkommit att bli förnedrad. Alice. Jag fick ett val. Livet...eller dig." Hon skakar på huvudet och låter sina tårar strömma ner för sina kinder. "Och jag valde dig."