Trust

0.0

○Alice○
Mönstret på min arm har börjat att försvinna. Kvar finns bara ett litet märke i form av någon slags figur liknande sak.

En suck lämnar mina läppar medan jag drar handen över väggen som pryds av de vita strecken. Strecken som representerar dagar av isolering från omvärlden. Utan att orka räkna dem vänder jag mig om och tittar runt i rummet som soldaterna förstörde. Bland alla böcker på golvet ser jag en bok som är bekant. Jag samlar kraft och går fram och sätter mig på golvet med ryggen mot väggen innan jag plockar upp boken. Jag ryser av orden som är nerskrivna. Det är ord som gör ont att läsa när jag vet var de kommer ifrån. Ord som river upp själen och stör salt i såren.

"Ingen saknar mig." 

Mina ögon vattnas av allt självhat som är nerskrivet med ett brustet hjärta. Jag kan höra honom säga det. Höra honom tänka det. Höra en tår lämna hans kind när han kommer på vad han intalar sig själv. Mitt hjärta brister av hans sätt att uttrycka sina tankar. Jag går sönder. Varje liten del av mig strös ut som sand i ett hav och försvinner. Mitt hjärta går sönder av det faktum att han själv aldrig tyckte så om sig själv från början, det är detta stället som fått honom att tro saker som inte är sanna. Det är andras oförklarliga vrede mot honom som skapat det självhat han nu besitter.

Jag slänger bort boken och låter mina tårar leta sig ner för mina kinder. Det är andras teorier och hat mot någonting som inte finns som gjort att han förmodligen inte finns mer.

Dörren öppnas och en välkänd person kliver in i rummet. 

"Alice j-..."

"Nej! Backa, rör mig inte!" Säger jag och trycker mig längre in mot hörnet när han närmar sig. 

"Okej jag ska inte...men du bor-."

"Adrian. Gå, ingen av er ska få röra hans saker eller mig för den delen."

"Alice det är inte som du tror. Jag kan förklara." 

"Jag vill inte höra. Gå." Gråter jag och täcker ansiktet med mina händer. Alla jag känner här har förändrats i mina ögon. Alla till det sämre. Efter idag ska jag aldrig mer gå tillbaka hit eller se min far i ögonen igen. Hur kan man ens våga förstöra någons liv? Någon som inte ens börjat leva de? Hur kan han se något annorlunda i dem. Hur kunde han mitt framför mig tala om att Jason inte skulle få leva mer? Hur kan världen vara såhär? Hur får världen vara såhär?

Jag hör dörren öppnas ännu en gång men struntar denna gången i att titta upp. "Adrian jag vill inte prata, lämna mig ifred." Mina tårar fortsätter hejdlöst att rinna ner för mina kinder medan jag väntar på ett svar eller att höra honom gå ut. Inget händer. "Vad vill du?" Frågar jag och torkar bort mina tårar från mina kinder innan jag tittar upp på vem jag tror är Adrian.

Fel.

Fel.

Fel.

"Jason?"