Trust

0.8

○Jason○
Jag hör dörren smälla igen men jag står fortfarande kvar och tittar på glasbitarna.

"Hej, är allt som det ska?" Alice tar min hand och andas andfått ut orden som hon upprepar när jag inte svarar. "Jason? Är allt som det ska? Har det hänt något?" Jag sväljer och skakar sedan på huvudet.

"Nej." Hon ler och nickar.

"Bra. Ska vi gå?"

"Ja, visst." Säger jag fast att jag vill stanna någonstans där ingen kan se mig.

Luften är som en annan sort. En luft utan ångestfulla tankar, skrik av smärta och rop på hjälp. Byggnaden känner jag igen nu när jag ser den men hade någon frågat hur den såg ut innan jag besökt den hade jag inte kunnat beskriva den. Min gamla skola. Här allt var normal en gång i tiden. Jag kommer ihåg de sista dagarna väl. Jag trodde inte att de som stod mig närmast skulle göra mig så illa. Jag trodde inte att människor var kapabla till att hata en annan människa så pass mycket som de hatade mig. Inte en dag gick utan att jag fick stryk, inte en dag gick utan att fler ord om hur äcklig jag var skrevs på mitt skåp, inte en dag gick utan att någon spottade på mig och sa hur jävla värdelös jag var [är]. Mina bästa vänner. De jag iallafall trodde var mina bästa vänner, som jag spenderat så många sommarlov med och hängt med sedan dagis hatade mig. Alla hatade mig.

"Jävla psykfall, att du kan leva med dig själv. Gå och dö, ingen vill ha dig."

"Jag ska döda dig."

"Människa eller inte, jag vet inte vad jag ska tro längre. Hoppas du buras in för gott, monster."

"Äckliga jävel, hade njutit av att se dig dö."

Det är som inristat i själen. Alla orden är som ekon i mitt huvud. Allt sitter som sten i mitt hjärta. Jag kan inte glömma det även hur mycket jag vill. Jag kan inte bortse hur mycket värre de gjorde mitt liv, jag kan inte bortse de faktum att det inte gick en dag utan att jag försökte skrubba bort de fulaste orden från mitt skåp. Jag kan inte glömma. Jag kan inte glömma eller någonsin förstå vad jag hade gjort som gjorde att de hatade mig så mycket. Jag skadade aldrig någon.

Jag slår handflatan mot skåpet och låter min panna vila mot de medan pappret faller ur min hand då de inte längre är användbart. Det går inte bort. Allt från "monster" och "freak" till "jag hoppas du dör" står med permanent penna skrivet över mitt skåp. Jag sjunker ner mot golvet och sluter ögonen innan jag önskar mig bort. Bort från allt.

"Ey Lewis." Jag tittar sakta upp och ser Michel stå framför mig. "Detta kanske kan hjälpa dig att få bort sanningen från ditt skåp." Jag hinner knappt reagera innan vattnet från muggen slår mot skåpet och sedan regnar ner över mig.

"Jason?" Jag lyfter blicken från skåpet som är utbytt och nu tillhör någon som inte är jag. Någon som är värd något.

"Förlåt, ja- jag...jag är bara trött." Ljuger jag och får ett leende tillbaka.

Varför ska det vara så svårt att säga sanningen?

Varför kan jag inte bara säga att jag hatar detta och att jag vill tillbaka?