Trust

0.7

○Jason○
Mina ben gör ont, så ont att de inte längre kan bära mig. Mina händer är stela och svider, jag kan inte ens krama Alices hand tillbaka. Min mage gör ont, jag vill kräkas. Mitt huvud exploderar nästan och mina ögon går knappt att hålla öppna.

"Jason?" Alice har suttit bredvid mig i kanske fyra timmar för att jag inte ska behöva vara ensam. Hon har inte sagt ett ord, förens nu. Jag vill svara men får inte ut ett ord. Allt gör ont. Jag känner hur en ensam tår letar sig ner för min kind där jag sitter på golvet med benen upp mot överkroppen. Min vänstra hand ligger död i Alices medan min andra på mitt knä. Mitt huvud ligger vilande mot väggen, jag öppnar ögonen sakta och vänder sedan på det så att jag möter Alice's blick. Hon ler snett och kramar min hand lite extra. "Allt kommer att bli bra."
Viskar hon. "Du är så nära."

"Att tappa allt ja." Mumlar jag tillbaka.

"Nej, Jason. Lyssna på mig. Allt kommer ordna sig. Allt. Kommer att bli bra." Jag tittar med glansiga ögon på henne medan jag känner hur den osynliga smärtan tar över bit efter bit av min kropp. Jag känner hur den är villig att döda mig men låter mig istället plågas för de monster jag är.

"Tror du?" Hon rätar på sig och sitter nu på knä framför mig.

"Ja. Ja, Jason allt har ett slut, kommer du ihåg? Jag vet att allt snart kommer att bli bra." Jag svarar inte. Jag kan inte svara. Jag får inte ut ett ord. Allt jag kan är att känna Alice händer på min kropp. Alice händer på min förbjudna kropp.

Hon sätter sig i mitt knä med benen på vardera sida av mig innan hon placerar sin ena hand på mitt bröst. Det är som att hennes händer bränner min hud när de dras över mitt bröst. Hennes andedräkt slår mot min nacke där hon lätt placerar sina läppar. Hennes läppar på min förbjudna hud. Allt jag lever för är hon svaret på. Allt som räddar mig från att möta vad jag egentligen förtjänar är hon. "Allt kommer att ordna sig." Jag svarar inte utan kysser hennes läppar mjukt och lutar min panna mot hennes.

"Lova att aldrig lämna mig här utan att komma tillbaka." Viskar jag och virar mina armar om hennes kropp.

"Jag lovar."

~

Jag slår upp ögonen och sätter mig hastigt upp i sängen. Glaset som krossades en våning ner och väckte mig hörs tusen gånger om krossas i mitt huvud. Jag blundar och placerar mina händer på vardera sida av mitt huvud för att eventuellt kunna stänga ute ljudet som upprepar sig i min fantasi. Tillslut avbryts det av att någon knackar på dörren. Helt förskräckt sitter jag bara och tittar på handtaget som snart vrids om och öppnas en liten bit.

"Godmorgon, har du sovit gott?" Frågar min så kallade mamma och ler. Jag ler inte. Jag bara nickar fast att jag inte alls sovit bra. "Vad skönt att höra, det finns frukost därnere. Alice borde vara här om tjugo minuter." Säger hon och tittat på sin klocka innan hon leendes tittar tillbaka på mig och stänger dörren.

Jag drar upp dragkedjan på min hoodie som täcker min svarta t-shirt, jeansen jag har på mig är svarta och inte olika dem jag brukar ha. Skorna däremot är ganska obekväma. Converse? Eller något i den stilen, aldrig hört talas om.

Min steg leder jag ner för trappen där jag möts av min familj när jag kommer in till köket.

Varför låtsas de som att allt är normalt?

"Sovit gott?" Varför frågar alla så mycket?

Jag nickar sakta och tittar på min bror som sitter med ögonen i någon slags skärm. "Ät något." Säger han och nickar mot bordet. Denna gången skakar jag på huvudet och sväljer hårt. "Som du vill."
"Alexander! Hur många gånger ska jag säga till dig att inte lämna garaget öppet?! Det är andra gången den här veckan!" Jag spärrar upp ögonen och trycker mig närmre väggen när min far går förbi mig.

"Sluta bry dig det är min bil inte din!"

"Du skärper till dig eller tar konsekvenserna!" Alexander flinar och ställer sig upp.

"Du bestämmer inte över mig."

"Ursäkta mig unge man?"

"Är du döv?" Varför talar de så till varann?

"Det räcker, Elizabeth!" Jag hör mammas steg närma sig köket medan Alex försöker att gå förbi pappa men misslyckas då han tar tag om hans arm.

"Släpp!"

"Inte förens du visar lite respekt!" Alex slutar att försöka fria sin arm och rätar istället på sig med ett flin på läpparna.

"Respekt? Efter allt du har gjort. Dream on." Han sliter åt sig sin arm och lämnar köket. Pappa står bara kvar och tittar ut genom fönstret innan han slänger ett glas ner på bänken så att de går sönder. Glas överallt. Glas på golvet. Glas på bänken. Glas i mitt huvud. Glas i mina ögon. Glas i mitt hjärta. Jag vill inte vara här.