Trust

1.6

○Alex○
"Efter allt jag gjort för dig? Är detta tacken?" Pappa ser ut att kunna explodera när som helst och jag ber till alla högre makter att Alice håller Jason på övervåningen.

"Jag struntar i mig." Hans ögon blir nästan svarta. Det finns ingenting i hans blick som tyder på att han överhuvudtaget bryr sig om vad jag vill säga.

"Jasså? Säg mig vad det är du bryr dig om då?" Jag tar ett djupt andetag och tittar för en sekund ut genom fönstret.

"Min bror." Mumlar jag men får bara ett harklande till svar.

"Tala högre."

"Min bror!" Säger jag högre och tittar argt på pappa.

"Det var plötsligt? Du har inte brytt dig om honom innan han kom hem?"

"Jag fick ju inte bry mig om honom? Det var er första och enda regel. Att Jason skulle glömmas bort. Jag försökte få er att förstå och jag var den enda som någonsin försökte. Ni gjorde inte ens motstånd när de tog honom." Min kind träffas av ett slag.

"Jag gjorde det som var bäst för honom och er. Han är farlig Alexander. Han är inte som du eller jag! När ska du förstå det?"

"Han är bara annorlunda och hur kunde det vara det bästa för honom? Jag anser inte att sitta inlåst och bli torterad för vem är, är det bästa för någon?" Jag tittar på mamma som inte gör något. Hon bara ser på när jag försöker få henne att hjälpa mig. Hon gör ingenting, oavsett hur rädd hon ser att jag är.

"Överdriv inte snälla du." Jag tittar tillbaka på pappa.

"Hur kan du vara så känslokall? Jag såg det med mina egna ögon. Jag och inte du. Vet du vad? Han borde inte ens fått komma hem till ett monster som dig." Jag sväljer hårt och inser vad jag precis sagt. Jag gjorde det precis värre än det någonsin skulle kunnat bli.

○Jason○
"Jag måste få gå ner!" Säger jag stressat och försöker rycka upp dörren som Alice antagligen har nyckel till.

"Nej Jason lyssna på mig. Alex klarar sig." Jag skakar på huvudet och försöker att andas lugnt.

"Nej. Nej. J-jag kan inte låta dem skada honom för min skull. Det går inte. Alice snälla?" Hon tittar medlidande på mig innan hon tar min hand.

"Tro mig. Han vill inte att du kommer till mer skada. Bara ta det lugnt, tänk på något annat." Hon kysser min kind och går sedan bort ifrån mig som står som förstelnad.

Jag hör höga röster från nedervåningen. Allt jag vill är att gå ner och stoppa dem ifrån att skada Alex. Han får inte skadas på grund av mig. Men Alice vägrar låta mig gå ner. Jag förstår henne, hon vill skydda mig lika mycket som jag vill skydda Alex och jag kan gissa att Alex bett Alice hålla mig härinne.

"Alice. Snälla?" Jag går och lägger mig på sängen med mitt huvud i hennes knä för att försöka stänga av de högljudda rösterna och dunsarna från nedervåningen. Men jag får inget svar. Jag känner bara hennes hand som dras genom mitt hår ett par gånger.

"Jag lovade honom."

○Alex○
Jag flyger in i väggen innan känner glas som ramlar när från hyllan ovanför mig och krossas runt omkring mig.

"Sluta." Säger jag tungt och försöker att ställa mig upp men lyckas inte särskilt bra utan trillar bara ner på golvet som är täckt av glas. Jag känner hur glaset skär in i min hud när jag tar emot mig själv med mina handflator som trycks ner i golvet mot glaset.

"Hoppas du har lärt dig en läxa." Mumlar pappa och sätter sig på huk innan han tar tag i min tröja och tycker mig mot väggen. "Titta på mig." Säger han innan jag sakta lyfter min mest besvikna blick mot honom som jag inte kan förstå är samma man som hela tiden varit min förebild. Jag tittar på honom och känner hur min läpp är sprucken och hur öm min kropp är. Han skakar bara på huvudet innan han reser sig och sparkar undan glaset för hans fötter medan jag faller ner på golvet. Jag följer hans steg ända tills de försvinner ur min sikt, och inte förens då kan jag våga stänga ögonen.