Trust

3.6

○Jason○
Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill bara ta tag i hennes händer och låta henne rädda mig. Men jag kan inte. Mitt liv är inte värt konsekvenserna för det. Det vet vi alla.

Aldrig har jag viljat tro på att smärtan när man dör får en att vilja leva igen är sann. Det är som att någon tar tag i min själ och sliter den ifrån min kropp. Jag tittar på Alice och erkänner min kärlek till henne innan allt blir svart framför mina ögon. Det är som att någon tar över min kropp. Jag försöker öppna mina ögon igen. Skrika efter hjälp, men det går inte. Det är omöjligt. Mitt hjärta stannar. Jag känner hur allt bara stannar. Hur mitt ljus bara försvinner. Det bara slocknar. Allt blir tyst innan jag igen kan öppna ögonen. Jag tittar ner på mig och ser hur allt silver är borta, hur mina kläder är hela, hur allt blod är borta och framförallt hur inget gör ont. Inget. All smärta bara försvann. All fysisk och psykisk smärta är borta. Jag sväljer hårt och tittar upp. Något tungt läggs över mig när jag ser min kropp, bredvid Alice som gråter och försöker få liv i mig. Det slår mig. Men det går inte att förstå. Jag dog. Jag finns inte längre. Jag förlorade. Jag finns inte mer.

○Alice○
Någon lägger en hand på min axel medan jag bara vill skrika rakt ut. Jag sneglar bak och ser Liam. Om detta hade varit på nästan allvar så hade jag knuffat bort honom, men jag kan inte göra det. Han tittar på mig med glansiga ögon och skakar på huvudet innan jag slänger mina armar om honom. Inte för att jag gillar honom eller för att det inte finns någon annan jag kan krama. För att jag måste. För att jag är arg och för att jag skyller på någon. Men jag är inte arg på Liam och jag skyller inte på Liam. Jag är arg på världen. På min far och på de som tog personer som Liam för att förstöra dem. Få dem att tro på fiender och på krig. Jag skyller på alla vuxna som inte gör något. Som låter sina barn döda och som skickar sina barn hit. För att de är rädda för det som är annorlunda. För att de är rädda att de ska knuffas ut ur samhällets mallar och bli hatade. Jag är arg på att ingen lyssnar.

Det går inte att ta in det. Det går inte att förstå att han kämpade så länge för att sen bara inte få finnas mer. Det går inte att förstå att han inte finns mer.

~

Jag river ner spegeln på väggen i hans rum och sparkar undan en stol som jag vält. Mina tårar tar inte slut.

"Varför kunde du inte stanna hos mig?" Gråter jag och drar mina händer genom mitt hår innan jag tar hans anteckningsbok och lutar mig mot väggen som jag glider ner för mot golvet. Jag torkar mina tårar så gott det går innan jag öppnar boken och läser sida efter sida av ord som egentligen bara upprepar sig och gör ont. Jag låter mig själv plågas av orden tills jag inte orkar mer och låter den falla ur mina händer. Jag sluter mina ögon för en sekund tills mörkret skrämmer mig och jag öppnar dem. Jag tittar ner på boken som ligger bredvid mig. Ett löst vikt papper som jag inte tidigare sett sticker ut. Först övertalar jag mig själv att låta bli det men något säger mig att det är något som jag borde läsa. Igen tvekar jag men tar snabbt upp det innan jag hinner ångra mig igen.

Jag tappar andan.

Alice.
Jag visste att du skulle läsa min bok. Så jag gissar att detta är enda sättet för mig att säga det jag verkligen vill säga. Du är en hjälte, du är min hjälte och alla andras också eftersom att jag vet att du inte kommer ge upp. Jag vet att du inte kommer tillåta detta länge till. Om det inte är idag eller om en månad så är det iallafall någon gång när du kommer vara den som öppnar dörrarna för alla andra "monster" här. Jag förstår inte vad du ser i mig eller hur det kommer sig att du är den enda som någonsin vågat stå upp mig, för det gör inte ens jag. Och inte för att jag egentligen inte har något val utan för att jag inte har en droppe självförtroende kvar. Jag är skadad och sönder inifrån och ut men du fick mig att iallafall känna mig hel. Du får mig att känna mig som en människa även om jag inte ens är i närheten av att vara en. Du får mig att känna mig hel. Du får mig att känna mig värd någon. Du fick mig ur balans men samtidigt förde du mig i rätt riktning. Om inte du hade funnits så hade jag antagligen suttit där du förmodligen sitter nu antingen helt blodig och trasig eller i väntan på ett straff. Jag hade fortsatt att bryta ner mig själv. Jag hade blivit helt galen och fortsatt räkna de vita strecken på min vägg för att psyka mig själv. Jag hade varit levande men mentalt död. Med dig fick jag uppleva världen utanför murarna. Jag fick känna mig levande för ett litet tag, och det är jag mer tacksam för än jag kan sätta ord på. Jag skriver detta idag. Bara för en liten stund sedan jag såg dig sista gången. Liam vägrade skjuta mig. Jag vill att du ska veta det. Även om han förstört mig mer än någon annan och även om han var den som mest ville att jag skulle dö så vägrade han. Det stoppade ju inte de andra från att göra det men Liam gjorde iallafall inte det...

○Jason○
Jag vill med allt detta bara säga att ingen någonsin kommer kunna älska dig så som jag älskar dig. När jag säger att du är hela min värld och lite till så är det inte något jag bara säger. Det är hundra procent sanning, du är min mening med livet.

- Jason.

Jag ler och lägger min hand på hennes även om hon inte känner det.

"Jag älskar dig." Hör jag henne säga medan hon fäller en tår. Jag kysser hennes kind innan jag lutar mig tillbaka. Det var bara det jag ville höra. Jag känner mig hel med de tre orden sagda. Även om det gör ont att lämna henne måste jag för att inte fastna här. Mellan världen och en plats som inte finns. Jag sluter ögonen och känner hur det som finns kvar av mig försvinner, men bara så långt som till hennes hjärta. Det gör ont, men bara psykiskt. Jag sa att jag skulle stanna och inte ge upp. Jag sa att jag skulle stanna även om jag visste att de inte skulle gå att stanna, stanna någon annanstans än i hennes hjärta.

Jag önskar att det inte var så men jag är en lighter, en av dem som man inte får röra. En av dem som man inte kan lita på.

The end.