Trust

3.5

♪Million reasons - Lady Gaga♪

○Alice○
Jag tittar på vakten och skakar på huvudet. Nej.

"Nej!" Säger jag och tar mig ur hans grepp. "Var är han?" Han tittar på mig och sedan på Adrian som inte rör en muskel.

"Ja..."

"Vart är Jason?" Han går närmre mig och tar tag i min arm.

"Du ska vara jävligt tacksam..." Han tittar på Adrian igen som nu nickar. "Bas 7, spring." Jag springer så fort jag kan genom korridoren.

Samma känsla som sist.

Känslan som rusar i min kropp är oförståelig när jag springer genom den just idag ovanligt långa korridoren. Är det försent?

Låt det inte vara försent.

Jag öppnar dörren. Ganska försiktigt, rädd för vad som kan tänkas finnas bakom. På läktarna längst väggarna sitter det folk men inte alls lika många som det brukar och vem det exat är vet jag inte.

Jag ser Liam stå i mitten av rummet med ett vapen i handen men jag ser ingen kropp någonstans. Ingen Jason.

"Liam..." Får jag ur mig men ingen reaktion hos honom väcks. "Liam var är han?" Min blick är fast på vapnet i hans hand. Jag går sakta mot honom och ber till alla att han inte använt det. Min blick förflyttar sig upp där jag ser min pappa och Adrian...men också min bror. Jag sväljer hårt och tittar ut över salen innan dörrarna slås upp.

Jag vet att jag sett hemska saker. Och att de sakerna är det hemskaste jag sett. Men nej. Allt som jag tidigare sett är ingenting. Ingenting jämfört med vad jag ser nu. Vad alla ser och vad jag för länge sedan skulle kunnat stoppa.

Han faller handlöst ner på golvet då hans händer ligger låsta på hans rygg. Genom hans nästan helt sönderslitna svarta långärmade tröja ser man silvret målat på hans kropp. Hans ögon är slutna. Men han lever. Nästan. Inte...

Precis när jag ska göra något hör jag honom. Så som bara jag kan.

"Alice." Viskar han. Jag försöker svara men vet inte om jag lyckas. "Kom." Jag ler och går sakta fram till honom där jag sätter mig innan jag befriar hans händer.

"Jag är här." Viskar jag men så att alla kan höra. Något han inte verkar kunna göra.

"Tack." Han öppnar ögonen och försöker säga något men som jag trodde går det inte. Jag tar hans hand men sakta tvingar han mig att släppa. "Gör inte så." Jag tittar på hans ådror som börjar bli svarta men frågar ändå varför. "Titta." Svarar han bara och ser ner på mina händer. Min ådror som ändrar färg.

Den färgen han inte känner till.

Mina ådror blir sakta lila och lyser svagt.

"Du vann mitt ljus."

"Jason. Vad händer." Han sluter ögonen.

"Din beröring läker mina sår. Men det är inte bra för dig." Det gör ont i mig då jag ser hur han knappt orkar andas.

"Låt mig få hjälpa dig." Ber jag men han skakar bara på huvudet.

"Nej. Alice det är farligt." Säger han vilket får mina ögon att vattnas. Dels för det han sa men mest för att jag på riktigt fick höra hans röst och inte bara i mitt huvud. Jag tittar bak och ser Liam med blicken ner i marken innan jag vänder mig tillbaka till Jason och tar tag i hans hand. "Alice nej." Jag struntar i vad han säger och i att han får ont även om det dödar mig att se honom så. "Alice...det kommer inte hjälpa. Det är försent." De tre sista orden träffar mig som en flodvåg. De tre orden jag inte ville eller trodde att jag skulle höra från honom. De tre orden, som han egentligen inte vill säga. Jag känner hur mitt hjärta börjar göra ont och hur det plötsligt blir svårare att andas. "Alice. Jag älskar dig."

Allt slocknar.

Jag skakar på huvudet.

"Nej. Nej...nej! Jason!" Jag kramar hans hand hårt och försöker få hans ljus tillbaka. "Jason kom igen. Du kan inte bara ge upp nu..." Mitt hjärta brister och mina tårar rinner hejdlöst ner för mina kinder. Hela min värld rasar samman när jag ser hur han inte rör sig alls. Hur hans röst försvunnit ur mitt huvud och värst av allt hur jag känner att något dör inom mig. Något bara försvinner.

Jag kom försent.