Trust

1.2

○Alex○
Jag sväljer hårt och tar ett djupt andetag innan jag går in i köket. Jag får direkt mammas och pappas ögon på mig vilket gör att jag blir ännu mer nervös än jag borde vara.

"Vad är det med dig?" Frågar mamma i ett svagt skratt innan hon rätar på sig.

"Jag. Ehm. Jag skulle vilja. Typ, prata?" Säger jag osäkert och drar min hand över nacken.

"Okej. Vi lyssnar." Pappa viker ihop sin tidning på köksbänken och lägger armarna i kors medan han tittar på mig med en ganska ointresserad blick.

"Jag bara undrar. Eller. Det känns som att ni inte, eh, alltså det känns inte som att Jason är en del av familjen och jag ehm, tycker att ni borde göra något åt det." Jag försöker säga de så "snällt" som möjligt för att inte trigga igång något bråk men jag märker direkt att det inte går.

"Jag måste till jobbet vi kan ta det där sen." Säger mamma och reser sig upp med ett mindre glatt ansiktsuttryck.

"Nej. Snälla. Jag vill bara veta." Mamma tittar irriterat på mig och ställer ner sin kopp.

"Jag tycker inte att det är något att diskutera. Jason är en del av familjen men pågrund av omständigheterna är det lite komplicerat." Jag suckar och skakar på huvudet.

"Vad är det som är komplicerat?"

"Om du inte är så vuxen så att du själv kan svara på det så borde du släppa detta nu." Säger mamma som att jag vore tolv år.

"Me-."

"Inga men! Jag orkar inte med sånt här Alexander. Släpp det." Hon går snabbt förbi mig i följd av pappa och inte en lång sund går innan hon lämnat huset. Jag står lutad mot kylen och drar händerna över ansiktet när pappa kommer in i köket nu även iklädd ytterkläder. Det känns inte som att det kommer sluta bra om jag forsätter att prata om detta men på något sätt känns det som att jag måste. För Jasons skull. Han har rätt att veta.

"Jag vill inte höra fler frågor." Säger pappa precis när jag öppnar munnen innan han tar sina bilnycklar.

"Men. Jag vill ju bara veta vad det är som är fel." Mumlar jag.

"Det räcker nu."

"Varför? Vad är det som är så svårt att svara på?" Pappa suckar.

"Det är ingenting som du behöver oroa dig över." Suck igen.

"Han är min lillebror. Och din son. Märker du inte själv att något inte rätt?"

"Alex, ingenting i den här familjen kommer någonsin att vara rätt igen så bara acceptera det och försök vara så perfekt som det bara går." Jag höjer på ögonbrynen och lägger armarna i kors.

"Är inte Jason tillräckligt perfekt för dig? Är det det allt handlar om?" Pappa fnyser till svar och skakar på huvudet.

"Som din mamma sa. Du förstår ingenting." Alex bara gå. Säg. Ingenting. Snä-.

"Du fattar ingenting va? Inte du eller mamma. Ni vill kanske inte fatta men tyvärr kan inte alla vara så perfekta som du och mamma iallafall försöker att vara. Det går inte. Ingen är perfekt."

"Jo Alex det går att vara perfekt. Sluta med dina dumheter nu."

"Nej det gör det inte och skulle det gått så skulle inte du och mamma vara med på de planet."

"Jasså?" Pappa lägger armarna i kors och höjer på ögonbrynen. Håll bara käften Alex!

"En förälder som slutar älska sitt barn är ingen perfekt förälder." Bra jobbat Alex. Lysande.

○Jason○
Jag vill bara försvinna när jag kommer in i köket. Varenda glasbit på golvet skär in i mig fast att jag inte ens är nära någon av dem. Han tror säkert att jag inte vet eller fattar men det gör jag.

Jag känner det. Jag kan se det. Jag kan höra det.

Jag ser vasen flyga över rummet, in i väggen innan den går sönder och krossas i hundratals bitar. Jag känner slaget mot Alex kind bara för min skull och jag hör orden som innerst inne gör ont.