Trust

0.5

○Jason○
Jag är den första på 14 år som någon av min sort lämnar institutet [fängelset]. Jag är den första alla kommer kunna hata på i verkliga livet, den första utan värdighet som kommer gå på deras mark.

"Jason?" Alice's röst når mig medan dörren bakom mig öppnas.

"Mhm."

"Är du redo?" Nej. Jag svarar inte utan tittar bara ut i ingenstans.

"Jag är rädd." Erkänner jag skamligt och sätter mig på min säng där Alice snart gör mig sällskap.

"Du har väntat på de här ögonblicket." Nej, jag har väntat på att dörrarna öppnas helt. Att alla kommer ut och ingen längre skadas.

"Jag vet."

"Jag förstår att det är svårt att ta in men hallå, du är snart i mål." Nej.

"Jag antar det." Hon kysser min kind och tar min hand innan hon ställer sig upp.

"Redo?" Nej. Djupt andetag.

"Ja."

Solglasögonen jag bär får mig att känna mig som någon annan, blixtarna från alla kameror skrämmer mig och alla människor får mig att vilja vända om tillbaka hem. Hem för mig. Jag kramar Alices hand hårdare och fortsätter mot den svarta bilen medan jag försöker stänga ute alla tusen frågor och rop.

Okända röster ropar mitt namn.

Okända människor.

Okända varelser som skrämmer och skadad mig.

Dörren om mig stängs. Jag drar av mig glasögonen och tittar rakt fram. Ljudet runtom mig dämpas men ändå hör jag hur dem skriker mitt namn. Jag äcklas.

"Hur känns det att vara på väg hem?" På väg bort från den lilla trygghet jag har?

Jag vill inte till vad de kallar mitt hem.

"Bra."

Lögner.