Trust

0.4

○Jason○
Dag? Vet inte. Månad? Vet inte. År? Bryr mig inte.

När ska det ta slut?

Tiden går men jag står stilla. Ingenting ändras förutom ljuset i mitt rum. Solen går upp innan den försvinner bort och lämnar mig i mörker. Det känns som månader. År. Men det kanske bara är timmar? Minuter eller sekunder som plågar mig.

Jag tittar in i väggen som driver fram ilskan i mig mer för varje sekund, den som håller mig kvar här med ingen utväg alls. Den som hånar mig varje gång jag försöker riva den.

När ska de döda mig?

Varför tar det sådan tid? Vad är så svårt att bestämma? Hur jag ska dö?

Få bara smärtan att försvinna. Snälla. Få det bara att sluta göra ont att leva.

○Alice○
"Jag har fattat ett beslut gällande Jason Lewis's framtid." Mitt hjärta hoppar över ett slag innan jag sväljer hårt och sneglar bort mot Liam som har ett säkert flin på sina läppar.

"Nå?" Yttrar han och lägger armarna i kors. "Hur ska jag få avsluta hans värdelösa liv?" Ilskan i mig växer men för allas bästa håller jag mig kontrollerad.

"I morse fick jag detta." Min far håller upp en tidning.

"Den lilla råttan lurade mig!" Spottar Liam och rycker åt sig tidningen. Alex.

"Strunt i det, vi måste upprätthålla vårt rykte annars kommer hela institutet vara förgäves. Och för att göra det har jag bestämt att Jason kommer lämna institutet imorgon med Alice. Såklart är det ett experiment men det är inget någon utomstående kommer att få veta."

"H-han, du, han ska bli fri?"

"Tills han inte klarar det mer. Det är omöjligt att pojken klarar mer än en månad ute i verkliga värden." Jag stöter bort min fars ord och ler svagt innan jag ställer mig upp. Jag ska bevisa att deras dumma experiment kan läggas ner och att Jason inte alls kommer att ge upp. "Alice det är ett test, inget permanent. Han kommer inte att bli fri bara för att han kommer utanför murarna. Kom ihåg det." Jag ler och rycker på axlarna. De ska få se.

"Visst. Kan jag gå till honom?" Frågar jag och känner ruset i kroppen när min far nickar.

"Gå du." Jag går ut från pappas kontor och hör genast Liams klagande röst om hur dålig idé detta är. Snabbt skakar jag av mig det och tar mig till Jasons rum.

Han sitter inte oväntat på golvet och tittar in i väggen.

"Hej." Säger jag och sätter mig framför honom innan han sakta tittar upp på mig.

"Det tog tid." Muttrar han utan att förflytta blicken en millimeter.

"Förlåt." Jag tar hans hand i min.

"Gör inte så." Säger han tyst och kramar min hand tillbaka.

"Vadå?"

"Du ler."

"Jag kan inte hjälpa det." Erkänner jag och tittar upp i taket en sekund.

"Varför?"

"För att jag är glad."

"Men varför?"

"Låt oss säga att du hade fel."

"J-jag förstår inte?"

"Jason. Det är över. Allt är över."

Nästan.