Trust

2.7

○Jason○
Veckor, dagar och längtan som bara gör ont sen jag träffade Alice sist. Sen jag hörde hennes röst sist.

"Ett ljud och du är så jävla död Lewis."

Orden upprepas i mitt huvud. Tänk om detta är den enda chansen för mig att få träffa henne en sista gång. Iallafall få se henne en sista gång och när vakten skjuter mig för att jag inte var tyst så vet jag att hon kommer hålla min hand tills den sista minuten och mina sista andetag.

Medan Alices röst närmar sig ännu mer trycks handen för min mun också närmre för att markera att jag ska vara helt tyst. Jag övertygar mig själv om att de är bättre att lyssna och bara vara tyst men när jag ser henne med snabba steg gå förbi korridoren som jag står i försöker jag ta ett steg framåt men stoppad av vakterna. Hon försvinner. Hon märker ingenting. Hon bara går förbi. Utan att märka mig. Och jag fast att jag skulle kunna säger inte ett ord högt.

Alice! Jag är här. Alice hör mig. Alice du vet hur mina hjärtslag låter och du vet ljudet av mina andetag. Bara lyssna. Hör. Hör mig!

○Alice○
"Eric vänta." Säger jag när någons rop far genom korridoren. Rop efter...rop efter mig. Jag sänker telefonen från mitt öra och tittar mig omkring. Korridoren är tom. Jag går tillbaka och tittar i den andra korridoren men ingen syns till. Jag hörde det. Jag hörde ljudet av någons röst. Någons rop efter mig.

"Alice! Jag är här."

○Jason○
Vaktens knytnävsslag träffar min käke.

"Jag tror du glömt hur det fungerar här. Eller?" Jag skakar på huvudet men får bara et slag till. Av smärta biter jag ihop och spänner mina käkar. "Ursäkta?" Jag svarar inte utan tittar bara bort och backar ett steg. "Slå tillbaka någon gång Lewis." Det är mot reglerna. "Kom igen. Slå mig." Sakta skakar jag på huvudet. Även om jag ville hade jag inte kunnat. "Inte?" Han knuffar mig bakåt. "Varför inte då?" Vakten flinar vilket får mig att titta ner i marken. "Just de." Han rycker tag i kedjan bakom min rygg. "Du kan inte. Du är hjälplös. Ett hjälplöst monster bakom låsta dörrar. Tråkigt. Inte sant?" Mina ögon vattnas och min käke tar emot ännu ett slag. "Du är och kommer alltid vara en fånge. Och jag kommer alltid vara din värsta mardröm. Fattar du?" Jag vänder upp blicken och tittar på honom innan jag tittar in i väggen.

Hjälplös fånge som ingen hör.

Eller?

Kommentera och rösta.