Trust

2.9

○Jason○
Alice tror att jag är död. Jag känner tårarna bakom mina ögonlock. Ilskan inom mig. Besvikelsen pågrund av mig själv. De frustrerade skriken bakom mina läppar och hoppet som faller till marken och spricker i miljoner bitar. Hoppet som inte längre finns.

Jag måste få träffa henne. Jag måste.

○Adrian○
Jason Lewis 53. Dödsdatum fastställs imorgon.

Jag hinner inte läsa mer innan jag slänger ifrån mig pappret och stormar ut ur kontoret.

"Liam!" Jag ser honom genom fönstret till hans kontor. "Vad fan har du gjort?" Han flinar.

"Det enda rätta." Jag skakar på huvudet.

"Vad är det du inte förstår?"

"Jag förstår allt. Jag försöker rädda er från känslor. Sluta tycka synd om honom någon gång!" Skriker han mot mig.

"Jag tycker inte synd om honom m-."

"Men Alice älskar honom?" Avbryter han mig. Jag svarar inte. "Alice är hypnotiserad av det faktum att han är ett förbjudet objekt! Man kan inte älska ett monster Adrian. Det är inte kärlek, det är bara en illusion."

"Lägg av. Vad får dig att tro det?"

"Jag tror inte. Jag vet. Och vad är grejen egentligen? Vad är det ni kämpar för? Om Alice nu älskar honom så spelar det ingen roll, för han älskar inte henne. Han kan inte älska. Han vet inte vad riktig kärlek är. Han är "kär" i hennes närhet inte i henne." Jag tittar bara på honom. Kanske har han rätt? Jag funderar på vad jag ska svara men hinner inte säga något innan någon kommer in i rummet.

"Är det något som inte står rätt till soldat?" Jag vänder mig om och ser Walker. Jag skakar på huvudet.

"Nej, sir." Han nickar.

"Gör Liam sällskap senare under hans uppdrag. Och håll Alice utanför tack." Säger han innan han lämnar rummet.

Kanske är det så. Att han är kär i hennes närhet och inte i henne.