Om jag blundar

ett

Hej!

Idag har jag haft en massa tid över vilket resulterade i att jag tog fram datorn och scrollade igenom pinterest. Detta ledde i sin tur till ett överskott av inspiration och suget efter att skriva någonting nytt blev för starkt för att inte göra det.

Här är vad det nu blev. Hoppas ni gillar det! (I do)

Kramar<3

/Filosoferar

---------------------------------------------

Det är få saker som är lika psykiskt utmattande som begravningar. Framförallt om man var nära den som gått bort.

Dels för att man förväntas vara tillgänglig, öppen för diverse beklaganden och omfamningar. Människor som kommer fram till en för att visa sitt stöd och som sedan bryter ut i gråt. Att stå där bredvid och tafatt klappa personen på axeln trots att man precis själv klämt ut de sista tårarna man har känns bara fel.

Dels för att det är som en vändpunkt. Det är ett sånt uppenbart uppvaknande där man går från att inte riktigt ha förstått vad som har hänt, att personen faktiskt är borta, till att se den stilla och så perfekta kroppen nedbäddad under vad som verkar vara tusen rosenblad. Att se på henne med hoppet om att de där isblåa ögonen ska slås upp och stirra tillbaka. När det inte händer känns det som ännu ett knivhugg i magen. Som att få dödsbeskedet ännu en gång.

Stella var på så många sätt min raka motsats. Hon var utåtriktad och företagsam, pratade med allt och alla. Med sitt aktiva engagemang i kyrkan och deras hjälporganisationer för fattiga barn var hon en sån som alla tyckte om. Hon var dessutom vacker med långt, blont hår som hon för det mesta satte upp eller flätade i en tjock fläta bak på ryggen. Hennes hy var blek men ändå full av liv. Kinderna var rosiga och läpparna smultronröda.

Hon spelade fiol i musikskolan och målade mycket med akvarell. Vid ett tillfälle hade hon fått ställa ut sina målningar i byns konstgalleri vilket lett till att hon fick sälja kopior och tjänade en del pengar. Pengar som hon självklart skänkte till välgörenhet, vad annars?

Det var ingen som någonsin sagt rakt till mig men jag visste vad folk tänkte. Hon var så mycket bättre än mig, på alla sätt. Jag var "bara Lydia", den där andra dottern. Trots att hon ofta fick mig att känna mig liten eller sämre (omedvetet förstås, det var nog någonting jag intalade mig själv) älskade jag henne. Hon var ju trots allt min syster. Min enda syster.

När vi var små brukade hon alltid ta med mig på promenader i skogen eller läsa böcker för mig. Det var hon som hade introducerat mig för Mumintrollen, Pettson och Findus. Vi kunde sitta i timmar och kolla på de vackra illustrationerna. Drömde oss bort tillsammans. Hon var stolt över att vara min storasyster och ville ofta visa upp mig för folk vi träffade. "Hej, det här är Lydia. Min syster."

Om jag någon gång hade svårt att sova brukade jag gå till hennes säng och lägga mig där. Hon brukade lägga armen om mig och dra sig till mig, viska att det inte fanns någonting som ville mig illa. Att ingenting någonsin skulle vilja skada någonting så vackert. Att hon älskade mig. Jag brukade inte svara men det spelade ingen roll för hon visste. Hon visste att jag älskade henne tillbaka.

Att stå där bredvid den svarta kistan med en gråtande mamma på ena sidan och en sammanbiten pappa på andra sidan var därför det absolut svåraste jag någonsin gjort. Jag visste att folk stirrade. Jag visste också att jag förväntades visa några slags känslor, fälla några tårar eller säga någonting förkrossande men det gick inte. Jag var tom på känslor. Tom på ord.

Det var orättvist hur det hela gått till. De hade varit ett gäng på fem ungdomar som skulle till en fest i en by en bit bort. Stella hade egentligen inte planerat att åka, hon var ingen festperson och hade svårt att se det roliga med det hela men tänkte att det kunde vara kul att göra någonting liknande innan gymnasietiden var över. Läsåret höll på att närma sig sitt slut och dessutom skulle nästan alla vara där. Inklusive Filip, killen som hon länge varit förtjust i. Det hade gått ett rykte om att han även var intresserad av henne och hon hoppades väl på det bästa.

På väg till festen hände dock det som man tror aldrig ska hända. Bilen fick sladd i en kurva, kanske gick det för fort, kanske var det någonting med väglaget, kanske hade de bara extrem otur men vilket som hamnade de i diket. Stellas vän Emelie, som körde, ringde 112 och ett tag senare blev de hämtade av ambulans. Där tog dock historien slut, för hennes del. Hon klarade sig inte utan somnade in där bak i den gula ambulansbilen. Tydligen hade hon en nackskada.

Alla andra klarade sig utan några större, fysiska skador. Emelie gick in i väggen och bröt ihop. Hon klandrade sig själv vilket jag kunde förstå. Jag hade känt henne i större delen av mitt liv men numera klarade hon inte ens av att möta min blick. Skulden var för stor. Jag skulle vilja kunna säga att jag var den där starka tjejen som förlät henne och sa att det bara var en olyckshändelse men det kunde jag inte. Kanske var det faktiskt hennes fel att min syster var död.

Innan jag återvände till min plats på den främsta bänkraden blickade jag ut över alla som kommit. Det var en stor grupp med släktingar, både från mamma och från pappas sida. Farmor och farfar satt tätt ihop, höll varandra i händerna och såg på oss med förkrossade ansiktsuttryck. Även mormor mötte min blick när jag såg på henne medan morfar såg ut att sitta djupt försjunken i tankar.

På bänkarna bakom satt diverse bekanta och skolkamrater. Det var delvis mamma och pappas nära och kära men även folk som Stella brukade umgås med. Vissa som jag aldrig ens visste pratat med henne. Det kanske inte spelade någon roll? De kanske kom för att det kändes som någonting man borde göra. För att kunna säga att "jag var där" eller för att komma tragedin lite närmare. Det var ju spännande när det hände någonting. Eller hur?

Påväg till min plats på bänkarna valde jag att, istället för att sätta mig med mamma och pappa, gå några bänkar bakåt. Kanske fick man inte göra så. Kanske var det en grej att familjen skulle sitta samlad men jag orkade verkligen inte. Ville hellre sitta med Alicia. Min vän sedan barnsben.

Hon såg på mig med en blick fylld av både kärlek och omsorg, la armen om mig och lät mig luta mitt huvud mot hennes axel. Alicia hade, bortsett från Stella, varit min absolut bästa vän på länge jag kunde minnas. Hon visste allt om mig. Allt som var värt att veta i alla fall.

Hon var lite längre än mig, med lockigt, mörkbrunt hår och mjuk ljusbrun hy. Hennes mamma var ursprungligen från Mexico och hon hade ärvt hennes vackra utseende. Då hon inte umgicks med mig skejtade hon en hel del, någonting jag aldrig provat mig på och antagligen aldrig skulle göra heller. Det gjorde henne även ungefär etthundra procent häftigare än mig och mer intressant bland de flesta.

När vi börjat på gymnasiet hade hon tagit sig in på danslinjen, ett nytt intresse som hon visade sig ha fallenhet för, medan jag började samhällsprogrammet med inriktning beteendevetenskap. Det var en viss omställning efter att ha gått i samma klass hela livet men vi höll ihop. Än så länge i alla fall.

Jag höll blicken fäst rakt fram i den ljusa kyrksalen. Solen sken in genom de höga fönstrena och kastade långa skuggor efter människorna som, en efter en, gick fram till kistan för ett sista "hejdå." Alicia sa ingenting. Lät mig bara sitta där samtidigt som hon strök mig lätt över ryggen. Det fick mig inte att må bättre men inte heller sämre. Det räddade mig just så pass från att gå sönder. Igen. Vetskapen om att ingenting någonsin skulle bli som förut skavde i bakhuvudet. Jag skulle aldrig bli som förut. Jag skulle alltid vara "den som blev kvar."