Om jag blundar

tretton

Hur är man säker på att någon gillar en?

Alltså gillar som i gillar, inte bara som en vän. Att personen tar kontakt med en, säger att en är fin (det vill säga fotovänlig), föreslår att umgås... Räcker det?

Jag hade svårt att koncentrera mig på filmen som visades på tvn hemma hos Alicia på fredagkvällen. Inte för att den var dålig eller på något sätt ointressant. Tvärt om, var den stundvis väldigt underhållande. Det var bara så mycket annat som snurrade i mitt huvud.

Så fort jag slappnade av dök hans ansikte upp. Det blonda håret och den röda mössan. Han log mot mig, på ett avslappnat sätt. Det gjorde ingenting bättre. Magen pirrade av nervositet varje gång jag tänkte på vad som mest troligt skulle hända nästa dag. Att vi skulle träffas.

Det var konstigt, vi hade ju hängt förut och då hade det varken varit fjärilar i magen eller hjärnspöken som försökt ställa till det för mig.

Alicia verkade lägga märke till att någonting inte var som det skulle. Kanske för att jag inte skrattade på de rätta ställena eller att jag inte riktigt hade fokus nog att svara ordentligt då hon sa någonting.

"Hur är det?" sa hon samtidigt som hon pausade filmen. "Du känns frånvarande."

Jag ryckte på axlarna. Det här kändes inte som rätt tillfälle att berätta om Henning. Kanske för att jag tidigare förnekat det hela, kanske för att det egentligen inte fanns någonting att berätta. Om jag skulle öppna upp mig nu och det hela skulle visa sig vara någonting som jag fantiserat fram i mitt eget huvud skulle jag bara idiotförklara mig själv. "Jag är trött."

Alicia flyttade sig lite närmare och la ena armen om mig, lät mig luta mitt huvud mot hennes axel. "Är det utredningen? Tar den mycket energi?"

Det var en ful grej att göra. Att utnyttja utredningen för att undkomma en annars jobbig situation men just nu kändes det som en okej grej att göra.

"Det är jobbigt hemma", började jag och gjorde ett försök till att sortera ut mina känslor. Grävde inombords. "Mamma och pappa är väldigt...nedstämda och jag orkar inte riktigt med allt längre."

"Du kämpar på", sa hon mjukt och strök mig över kinden. "Du är den starkaste jag vet och jag är så stolt över dig."

En klump tog form i min mage, fick mig att må illa. Jag hade inte gjort någonting för att förtjäna en sån fin vän som Alicia. Hon fanns verkligen alltid där för mig men det kändes som om hon aldrig fått vara den svaga i vår relation. Som om hon bara gett utan att någonsin ta.

Det var inte rättvist men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt det. Jag var inte stark, vilket hon påstod. Jag var jätteskör och behövde tröstas och kramas.

Vi träffades i en park en bit utanför centrum. Det var ett ganska alldagligt grönområde med några förvuxna träd, rostiga parkbänkar och en halvt igenvuxen och icke fungerande fontän.

Mamma brukade ta oss hit när vi var små. Hon brukade ha med sig fika och så satte vi oss på en filt, iakttog alla människor som rörde sig omkring oss. Ibland lekte vi ordlekar eller så pratade vi bara.

Jag kommer så tydligt ihåg hur vi brukade ligga på filten, stirra upp i himlen och försökte hitta former och figurer bland molnen. Det var alltid så svårt att förklara för de andra vad man såg men lyckan då de äntligen såg samma sak var obeskrivlig.

Henning, som satt på fontänens kant och kollade ner i sin telefon, reste sig och log då jag kom till parken.

"Hej", sa han och tog ett steg fram, kramade snabbt om mig.

Jag kramade honom tillbaka och kände med ens hur jag rodnade. Kinderna hettade och jag försökte tränga tillbaka ett fånigt flin. "Hejhej. Hur är det?"

Han nickade lätt. "Bara bra. Är det bra med dig?"

"Det funkar."

Jag hade tagit med mig några bullar som mamma bakat för alldeles för länge sedan och han hade gjort iordning en termos te. Kanske kom han ihåg att jag druckit det på caféet för vi hade aldrig pratat om exakt vad för någonting drickbart han skulle ta med.

Det var så gott som folktomt omkring oss. Det var på sätt och vis sorgligt hur ett sådant, tidigare populärt, ställe kunde dö ut såpass fort i takt med att ingen längre orkade sköta om det.

"Jag skickade in bilden", sa han plötsligt och såg på mig. "Jag har inte fått något svar men nu är den inne i alla fall."

Jag log. "Härligt. Vad är nästa steg?"

Han ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Antar att någon typ av jury ska kolla på allt de fått in och bestämma någonting."

Jag tog en klunk av teet. Det var fortfarande lite för varmt för att inte bränna på tungan. "Det var kul att du frågade mig. Om jag ville vara med alltså."

Henning skrattade och sträckte sig efter en bulle. "Det tog hela femton minuter. Eller vad det nu var."

Ett skratt trängde upp ur min strupe. "Men det blev ju bra. Det är väl det som spelar roll. Eller hur?"

"Absolut", sa han och nickade. "Jag är glad att du ville vara med. Det hade aldrig blivit lika bra utan dig."

När de blåa ögonen såg rakt på mig var det som om någon la en hand om min hals. Jag fick med ens svårt att andas, kunde inte koncentrera mig på någonting annat än hur färgen skiftade i olika nyanser kring den svarta pupillen. Hur blicken flackade från mina ögon till min mun. Gång på gång.

"Vem var det du var med här om dagen? I skolan? Den där tjejen." Jag hörde själv hur det lät men kunde inte ta tillbaka det. Ville helst inte låta som om jag egentligen brydde mig men det var svårt. Svårt när jag verkligen gjorde det. När jag hade ägnat större delen av min tid åt att tänka på det.

Han höjde ett ögonbryn. "Maja?"

"Säkert", sa jag med en axelryckning. Antog att han förstod vem jag syftade på.

"Hon är bara en klasskompis. Vi har jobbat ihop på en historieuppgift men det är avslutat nu. Vi hade inlämning igår", svarade han och såg granskande på mig. "Hurså?"

Generat vände jag bort blicken. Lät den svepa över gräset framför oss, på det stora trädet några meter bort. "Nej jag bara... Har aldrig sett henne förut, tror jag."

"Nä okej", sa han och tystnade.

Det tog en stund innan någon sa någonting. Jag hade ingen aning om hur jag skulle svara på det han sagt och han hade uppenbarligen ingenting att tillägga. Förut när vi hängde hade tystnaden inte varit något problem. Jag hade varken känt mig stressad eller besvärad men den här gången var det outhärdligt. Just som jag skulle säga någonting vände huvudet mot mig.

"Du..." började han.

Jag såg på honom, nickade. "Ja?"

"Jag har tänkt på en sak", började han och fick med ens svårt att fokusera blicken. Han verkade nervös vilket jag tyckte var rätt gulligt.

"Mhm?"

Det blev tyst igen. Han verkade ha svårt att hitta rätt ord, som om han inte visste hur han skulle uttrycka sig.

Jag höll blicken fäst på hans ögon. Såg hur de flackade fram och tillbaka. Så mötte han min blick och tog ett djupt andetag, lutade sig fram.

Det var min första kyss, någonsin. Jag hade aldrig tidigare gillat en kille på det sättet och än mindre haft någon som verkat uppriktigt intresserad av mig. Henning däremot, var allt jag någonsin kunnat drömt om. Kanske till och med mer. I den stunden kändes det i alla fall så. Rätt. Äkta. Som en dröm men så himla verkligt på samma gång.