Om jag blundar

fem

Vi bestämde oss för att ses efter skolan på måndagen, prata igenom det hela över en fika. Ortens bästa café var "Café Ljusglimt." Ett relativt hipstrigt ställe med nästan enbart veganskt och ekologiskt utbud. Jag och Stella brukade ofta gå hit tillsammans. Hon älskade det och köpte alltid samma sak. Chokladmuffins och en stor kopp chai-latte.

Jag var där först, log för mig själv när plingklockan ljöd och den mörkblåa dörren stängdes bakom mig. Vid kassan, i full gång med att göra i ordning en kopp kaffe åt en annan kund, stod Malcom. Han hade jobbat på stället i alla tider, så länge jag kunde minnas. Han log när han fick syn på mig och slutade med ens hälla upp kaffepulver, lämnade sin plats bakom disken. "Lydia."

Han var någonstans mellan trettio och fyrtio, kanske mer och hade ett italienska drag. Om jag inte minns fel hade han en gång nämnt någonting om att hans pappa var därifrån. Han själv var dock född här i Sverige. På överkroppen hade han den vanliga, karaktäristiska, svarta skjortan och nedtill ett par blåjeans med ett svart förkläde över. På fötterna hade han ett par enkla, mörka gympaskor. Innan jag hann säga någonting till svar var han framme och gav mig en lätt kram. "Hur är det med dig vännen?"

Jag ryckte på axlarna, kände hur gråten ville tränga upp. Vissa stunder var värre än andra. Ibland var det som om det, åter igen, gick upp för mig vad som faktiskt hänt. Som om jag inte riktigt fattat förut, även fast samma sak hänt gång på gång. Det blev med ens omöjligt att prata men det verkade inte göra någonting. Han förstod. Tystnaden räckte.

Han strök mig lätt över kinden och såg på mig med en allvarlig blick. "Jag finns alltid här om du behöver någonting. Vad som helst. Okej?"

I samma sekund som jag nickade hördes det plingande ljudet av en dörr som öppnades igen. Jag vände mig om och fick syn på en kille med blont hår och en vinröd mössa. Han hade på sig en mörkblå skjorta och ett par svarta byxor. Över axeln hängde en kameraväska. Henning såg stressad ut men sken upp när han fick syn på mig. De mörkbruna ögonen glittrade. "Hej. Ursäkta att jag är sen."

Malcom insisterade på att vi inte behövde betala för fikat vi tänkt köpa vilket vi, efter några vändor hit och dit, gick med på. Jag valde en bit äppelpaj och en kopp te och Henning tog en chokladboll och en latte. Då vi några sekunder senare slog oss ner i varsin mörkgrå fåtölj kände jag hur hela jag äntligen kunde slappna av. Det var en bekant känsla att sitta på varsin sida om ett litet, runt bord men ändå någonting helt nytt.

Han såg på mig en lång stund och vek sedan undan blicken, sträckte sig efter den lilla, blommiga koppen. "Fint ställe."

Jag såg mig om, mest för syns skull. Hade full koll på hur det såg ut omkring mig. "Ja. Det är det verkligen."

"Men okej", började han och bytte helt ämne. "Du är med? På att bli fotad."

"Ja absolut. Vad är det för typ av bild du ska ta?" Jag tog en tugga av äppelpajen. Kände hur den nostalgiska smaken fyllde munnen. Om jag blundade skulle jag kunna låtsas att allt var som vanligt. Att det var Stella som satt mitt emot mig, fullt upptagen med att äta sin chokladmuffin. Antagligen med ett leende på läpparna.

Henning harklade sig och ställde tillbaka kaffekoppen på bordet, greppade chokladbollen. "Tävlingen går ut på att fånga en känsla i bilden och jag tänker mig att du kanske själv har nån idé om vilken sorts känsla du skulle vilja porträttera." Han tog en tugga. En bit pärlsocker fastnade på överläppen och han strök bort den med handen. "Annars kan vi bestämma någonting tillsammans.

Jag nickade. "Vad vinner man?"

Han skrattade till. Det var ett klingande ljud, lättsamt. Det fick mig att tänka på moln som svävade förbi på en klarblå himmel. Tyngdlösa och helt fri från all oro. "Det är faktiskt helt sjukt. Tiotusen kronor så det blir ju femtusen var."

Chocken gjorde nästan att jag satte i halsen. Jag hade inte haft några som helst förväntningar men hade aldrig kunnat gissa att det skulle vara så mycket. Femtusen var kunde räcka rätt långt. Det motsvarade ungefär vad jag fick efter tre veckors sommarjobb. "På riktigt? Wow."

"Ja verkligen. Men känns det okej om du får fundera lite på vilken typ av känsla du vill att vi ska försöka framhäva?" frågade han och jag nickade.

"Helt okej."

Det blev tyst en stund, vilket inte verkade besvära honom det minsta. Jag, däremot, kände med ens hur jag blev obekväm. Jag hade alltid haft svårt för när det blev tyst och man var med andra människor. Hjärnan började med ens söka efter alla möjliga alternativ till samtalsämnen. Det kändes som att jag hade en press på mig. Som om jag behövde prestera och säga någonting kul eller intressant. Det behövdes dock inte. Han var snabbare.

"Vad bra du pratade vid minnesstunden", sa han. Det var ingenting försiktigt i rösten. Han lät snarare saklig än medlidande. Precis som om det bara var ett konstaterande. Ingenting tydde på att han precis tagit upp ett otroligt känsligt ämne, någonting som skulle kunna göra mig ledsen. Väcka tankar som jag för en stund lyckats trycka undan.

Förvånat la jag huvudet på sned och mötte hans blick. De mörkbruna ögonen såg rakt på mina. "Tack. Jag minns knappt själv vad jag sa. Det hela var så..."

"...konstigt?" avslutade han min mening och jag nickade.

"Det kändes som om jag var där för att ljuga. Det var liksom inte förväntat att jag skulle tala från hjärtat utan snarare att jag skulle säga någonting som kunde lugna människor", förklarade jag och tog ett djupt andetag. "Det kanske spårade en aning."

Han skakade på huvudet. "Men du var ju bara ärlig, trots allt. Jag tyckte verkligen att det var jättebra. Folk fattade förhoppningsvis."

Det var fint av honom att säga så. Att uppmuntra mig och berömma det jag gjort. Det kändes dock inte som att han gjorde det bara för att. Någonstans kände jag att han verkligen menade varje ord. "Jag vet inte ens själv om jag fattar. Vad jag känner alltså."

"Det är inte förväntat av dig", svarade han snabbt. "Jag tror aldrig man kan riktigt fatta en sån grej. Att någon bara är borta."

En plötslig känsla av värme dök med ens upp inom mig. Det kändes som om en blandning av tacksamhet och lycka fyllde mina lungor, spred sig ner i magen. Jag var tacksam att jag fått träffa en sån fin människa. Även om vår vänskap kanske aldrig skulle sträcka sig längre än att vi samarbetade på ett fotoprojekt hade jag i alla fall fått det. En liten stund av förståelse från någon som faktiskt verkade bry sig. Någon som fick mig att för första gången på ett tag känna mig lugn. Avslappnad. Fri.

"Nej. Man kan nog inte det."