Om jag blundar

elva

"Alltså, förlåt så himla mycket."

Henning tittade förvirrat upp från sin mattebok. Ett förvånat uttryck prydde hans ansikte men mjuknade då han fick syn på mig. "För vadå?" Han la ner pennan som han hållit i handen.

"För att jag drog", började jag och satte mig mitt emot honom vid det lilla bordet. "Det var om utredningen. Du vet..."

Vi satt i ett studiehörn i skolbiblioteket. Det var lunchrast och många passade på att få lite egentid för att plugga på sånt de låg efter i eller inför kommande prov. Ingen verkade iaktta oss men jag kände på mig att de lyssnade uppmärksamt. Allt som hade med min familj att göra tycktes vara intressant nu för tiden.

"Lydia. Det är verkligen ingen fara." Han log ett svagt leende och kliade sig på överarmen. "Jag fick faktiskt ett par bra bilder ändå."

"Va?" sa jag förvånat och aningen för högt. Henning såg sig omkring och gav mig en menande blick. "När då? Vi hann ju inte ens börja."

Han började gräva i sin ryggsäck och tog fram kameran, tycktes alltid ha med den. "Du kan få se själv."

Jag tog emot den och bläddrade bland bilderna. De första var aningen stela. Jag bara stod där, tittade generat ner i marken. Hela mitt kroppsspråk tydde på att jag inte ville någonting annat än att komma därifrån. Jag kände hur jag rodnade. Plötsligt förändrades bilderna. Jag stod halvt vriden åt höger, med telefonen mot örat. Handen låg i pannan och jag hade ett förtvivlat ansiktsuttryck. Han hade knäppt kort på mig när jag pratade med mamma.

I vilken annan situation som helst hade jag nog blivit upprörd, irriterad över att ha blivit fotad utan att veta om det. Det här var inte heller första gången. Trots det kändes det okej. Dels för att bilderna var enormt vackra. Ljuset var fantastiskt och bakgrunden rent utsagt magisk. Jag själv var, till min stora förvåning, helt okej. Känslan i bilden var så äkta, eftersom att den faktiskt var det. Dels för att det var just han som tagit den. Henning. Jag kunde inte bli arg på honom. Det var någonting med honom som jag inte riktigt kunde motstå. Han var så himla fin.

"De är", började jag och såg på honom. "verkligen jättevackra. Jag vet inte vad jag ska säga."

Han rodnade och tog emot kameran då jag räckte den till honom. "Är det okej? Att jag tog dem utan att du visste. Förlåt, det ska inte hända igen jag..."

"Det gör ingenting", avbröt jag och fortsatte, med ett skratt: "Verkligen. Det känns, tvärt om, bra att du faktiskt fick ut någonting av det hela."

Han skrattade lätt och mötte min blick. De blåa ögonen. Det ljusa håret. Jag skulle vilja säga någonting men fann inga ord. Tystnaden som uppstod var påtaglig men på något sätt gjorde den mig inte det minsta obekväm. Det kändes, tvärt om, behagligt. Tryggt.

Sen ringde hans telefon och stunden var över. Han packade, med telefonen mot örat, snabbt ihop sina grejer, reste sig, höjde handen i någon slags avskedsgest och sprang iväg.

Vi ses.

Alicia armbågade mig i sidan och gav mig en menande blick. "Berätta nu då. Vad är det mellan dig och den där fotokillen?"

Grejen var den att jag inte ens visste själv. Förvirrat mötte jag hennes blick och höjde ett ögonbryn. "Vad menar du?"

"Kom igen." Hon suckade. "Du kan inte dölja det. Jag vet att ni hänger. Fanny sa att hon såg er sitta tillsammans och prata på bibblan idag."

Som sagt. Allt som hade med mig och min familj nu för tiden var tydligen intressant. Rykten kommer, rykten går. Allt sprids, fort som vinden.

"Vi är väl vänner", svarade jag kort utan att se på henne.

"Och?" Hennes röst var dröjande, som om hon väntade sig att jag skulle säga någonting mer.

"Inget annat. Varför kan vi inte bara hänga?"

Hon fnös och slog ut med armarna. Det var en lättsam gest, ingenting irriterat. "För att du inte bara börjar hänga med folk sådär. Det är inte likt dig."

Det var visserligen sant. Under alla mina år i skolan hade jag aldrig tagit kontakt med nya människor. Jag hade haft Alicia och det hade dugt gott för mig. Hon kompletterade mig och fick mig att känna mig som en bra människa. Varför skulle jag behöva söka mig till någon annan?

"Ingenting i mitt liv är likt sig. Om du inte har märkt det", sa jag som en slags comeback. Det var egentligen inte schysst, det visste jag. Hon hade inte menat någonting illa och det jag sagt var ganska hårt.

Vägen framför oss låg tom, trots att det var mitt i rusningstiden, och luften var varm. Det kändes att sommarlovet började närma sig. Jag både längtade till friheten och var livrädd. Att slippa alla människor som iakttog mig varje dag skulle vara en befrielse men samtidigt var jag orolig att all tid skulle bryta ner mig. Att inte ha någonting att göra och tvingas tänka en massa. Jag skulle kunna gå in i väggen.

"Jag menade inte att..."

Innan hon hann säga något mer vände jag mig mot henne och slog armarna om henne. Skateboarden, som höll under ena armen, tryckte mot mitt revben. Hon la tafatt den fria armen om min midja och lutade sitt huvud mot min axel.

"Jag älskar dig. Alltid", sa jag och andades in hennes välbekanta doft, kände värmen från hennes andning i min nacke. "Du är det bästa jag har."

"Lydia jag..." började hon och lättade sitt grepp. Såg på mig. "Du är fantastiskt stark. Jag är verkligen imponerad över hur du tagit dig igenom det här. Förlåt att jag inte sagt det till dig nån gång."

Jag kände hur tårarna brände i ögonen, hotade att tränga fram som så många gånger förut. Det var en känsla jag blivit van vid, lärt mig att tränga undan eller att acceptera. Hon var så himla fin och trots det vi precis stod och sa till varandra hade jag en vemodig känsla i magen. Som om jag var rädd att det hela skulle ta slut, spricka, när som helst. Som om jag visste att ingenting bra kunde vara för evigt.

Det verkade så i alla fall.