Om jag blundar

fjorton

HEJ!
Längesedan.
Det har verkligen varit galet mycket i skolan men nu har det lugnat sig så här kommer ett kapitel!
Hoppas ni är kvar ändå. Kram!

----------

Man kan ju tycka att man borde höra av sig ganska snabbt efter en sån händelse. En delad termos te, en filt på en daggig gräsmatta, en kyss. Det är inte någonting som går obemärkt förbi. Ingenting man sopar under mattan och sedan inte nämner nästa gång blickar möts i korridoren.

Jag vet inte riktigt vad jag hoppades på. Att han skulle ringa mig kanske? Eller i alla fall slänga iväg ett sms. Det behövde ju inte vara någonting speciellt. Ingenting storartat. Bara ett tecken på att han faktiskt tänkte på mig. Att det hade betytt någonting för honom. Precis som för mig.

Det hände inte. Resterande del av helgen flöt förbi utan minsta ord från honom. Den lätta rörelsen när ögonen svepte från boken i mitt knä till telefonen, som låg bredvid mig på sängen, hade nästan blivit en reflex. Någonting jag gjorde en gång i minuten, trots att jag inte hört någon meddelandesignal. Varje gång jag lyfte handen och tryckte på knappen, såg den tomma displayen, var det som om luften gick ur mig.

Ingen av mina föräldrar verkade lägga märke till någonting särskilt. Kanske delvis för att en vag nedstämdhet konstant legat i luften de senaste veckorna och därav blivit vårt normaltillstånd. Att jag tillbringade hela dagarna på mitt rum och läste var inte heller någonting ovanligt.

Det gick dock långsamt. Jag hade under de senaste timmarna bara kommit några kapitel in i boken och hade ingen riktigt koll på vad som egentligen hänt. Det var olikt mig. I vanliga fall brukade jag utan ansträngning sluka sida efter sida, törstigt på jakt efter svar. Vad som skulle hända.

När det knackade på sovrumsdörren och Alicias huvud tittade in kunde jag alltså inte blivit gladare. Jag la igen boken och såg på medan hon stängde dörren bakom sig och kom fram till mig, slog sig ner på sängens fotända. "Hur är det?"

Jag ryckte på axlarna, ville egentligen berätta allt för henne men visste inte hur jag skulle komma in på ämnet. Visste inte hur hon skulle reagera.

"Ska du med till skateparken ikväll? Vi är ett gäng som tänkte hänga lite", sa hon och gav mig en uppmuntrande blick. "Det blir kul."

Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte om jag..."

"Orkar?" avbröt hon och skakade på huvudet. "Du måste sluta tänka så hela tiden. Visst att det har varit jobbigt men...du kan ju inte sluta leva."

Det låg en sanning i det hon sa. Jag visste det alldeles för väl. Bara för att Stellas liv plötsligt tagit slut betydde inte det att även mitt skulle göra det. Tvärt om, det borde vara anledning att verkligen leva. Leva för henne. För det hon gick miste om.

Jag nickade. "Okej. Jag är på."

Alicia höjde ett ögonbryn och såg undrande på mig. "Har det hänt någonting mer? Du känns konstig."

Jag vet inte om det var det ultimata att göra men i rädsla för att explodera lät jag orden strömma ur min mun. Jag berättade allt. Om skogen, om fotoprojektet, att vi umgåtts några få gånger och sen om gårdagen. Hur han kysst mig. Min första kyss.

Alicia såg inte ens förvånad ut, nickade bara långsamt. "Jag fattade att det var...något. Bara inte vad."

"Hur kunde du fatta det?" frågade jag och mötte hennes blick. "Märks det på mig? Hur?"

Hon ryckte på axlarna, drog en hårslinga bakom örat. Den föll fram igen med en gång. "Jag känner dig. Du fick en speciell blick när du mötte honom. Som om du svävade iväg i andra tankar."

Generat såg jag ner i mitt knä, hade svårt att hitta ord. Vad svarade man på det?

Alicia reste sig igen. Hon harklade sig. "Jag är glad att du berättade för mig. Eller alltså, att du känner att du faktiskt kan berätta saker för mig."

Jag höjde ett ögonbryn. "Det är klart jag känner det. Du är min bästa vän..."

Hon fick ett konstigt uttryck i ansiktet och nickade. "Bra. Bra att du känner så." Sen vände hon sig mot dörren, tryckte ner handtaget. "Jag lovade mamma att äta middag hemma idag men vi kan ju höras, om när vi ska dra och så."

Jag nickade och såg hur hon försvann genom dörren. Hur hon stängde den bakom sig.

Det var någonting hon inte berättade för mig.