Om jag blundar

fyra

"Hej. Jag har en liten fundering på om du kanske skulle vilja vara modell i ett litet projekt. Det är en tävling jag tänkte ställa upp i. Vi delar självklart på prispengarna om det går så bra :) /Henning."

Jag stirrade på mobildisplayen, läste meddelandet gång på gång. Ögonen svepte över orden. Långsamt, metodiskt. Ville han att jag skulle vara modell? Varför då?

Visst att bilderna han tagit i skogen blivit väldigt fina men det var inte tack vare mig. Jag var inte vacker. Stella hade alltid varit den vackra av oss. Den som fick folk att vänta sig om eller att hålla kvar blicken några sekunder extra. Jag var den som folk såg på och sedan glömde lika snabbt. Ingen särskild. Bara Lydia.

Mina fingrar röde sig långsamt över skärmen, osäkra på vart de skulle stanna, vad jag skulle skriva. Jag visste själv inte vad jag ville. Jag kände honom inte ens. Vi hade bara pratat två gånger, knappt. Han var supertrevlig och, to be honest, ganska söt men jag visste ingenting om honom. Vad var det ens för sorts tävling? Hur skulle bilderna se ut? Skulle jag behöva posera eller skulle det vara mer naturligt. Likt de andra bilderna han tagit.

"Lydia. Är du redo?" hördes mammas röst från nedervåningen.

Jag stoppade telefonen i bakfickan på jeansen och drog på mig min vinröda, stickade kofta över den svarta, ärmlösa toppen. Håret, som jag planerat att fläta, hann jag inte göra någonting åt så det fick hänga. Det dög. Vi skulle trots allt bara till farmor och farfar.

Trots att det bara var några hundra meter hem till min pappas föräldrar tog vi bilen. Ingen sa någonting på vägen men när vi stannat på uppfarten till deras lilla, gula hus vände sig pappa om och såg på mig.

"Försök bara att vara så avslappnad och trevlig som möjligt. Det är fortfarande väldigt jobbigt för farmor och farfar", sa han med en bedjande röst, som om han var rädd att jag skulle bli irriterad.

Det verkade inte spela någon roll. Jag kände hur en klump tog form i magen. Jag då? Var det inte jobbigt för mig? För oss? Det var ju trots allt vår Stella som var borta.

Det luktade bekant och barndom i den lilla hallen. Vi brukade ofta gå hit och fika efter skolan då vi var små. Det var på den tiden då man alltid slutade klockan ett och hade all tid i världen eftersom att saker som prov eller inlämningen inte existerade. Farmor brukade bjuda på saft och bullar. Ibland hade hon köpt glass som vi med god aptit slevade i oss. Ibland tävlade vi om vem som kunde äta mest, ända tills farmor blev tvungen att ställa undan allt ätbart. Vi tycktes vara utan botten.

I takt med att tiden gick och vi växte upp blev det allt glesare mellan besöken tills de slutligen upphörde helt. Nu för tiden tenderade jag att irritera mig på mina farföräldrar vilket gjorde att jag helst inte åkte dit på egen hand. Det märktes tydligt vilka förväntningar de hade på oss och att jag var den som uppfyllde dem minst. Jag var alltid "den yngre" och "den mindre lyckade" vilket sved. Farmor var aldrig sen med att nämna faktumet att jag inte var aktiv inom några som helst grupper i skolan eller att jag inte sysslade med några särskilda fritidsaktiviteter medan min perfekta syster hade ett flertal.

I samma sekund som vi stängde dörren bakom oss kom farmor emot oss från köket. Hon hade på sig ett förkläde och det tonade, bruna håret var lockat, precis som alltid. Läpparna var rödmålade vilket passade henne. Hon var nästan aldrig utan läppstift.

"Louise, Andreas, Lydia", sa hon med en varm röst och sträckte ut armarna för att omfamna mamma. "Välkomna. Vad kul att ni kunde komma."

Mamma kramade lätt om farmor och höll sedan kvar handen på hennes axel. "Självklart. Det är bara trevligt."

En äckelkänsla byggdes upp inom mig. All artighet tog kol på mig. Jag tyckte att det kändes både fånigt och onödigt. Vi var släkt. Varför spela? Varför inte bara sig själv?

Alla hann få en kram av farmor innan farfar dök upp. Även han hade ett förkläde runt midjan men han knöt upp det innan han kom fram till oss. "Lydia. Hej." Han slog armarna om mig och höll en stund. Jag andades in hans doft och konstaterade att det var samma som vanligt. Bekant. Farfar.

De hade lagat en skink- och ostpaj med en sallad till och vitlöksbröd. Att dricka fanns, som vanligt, saft eller vatten. Jag slevade upp en stor portion. Magen kurrade av hunger.

Det hela började mjukt och lugnt. Samtalet flöt på om vad som hänt på den senaste tiden. Mamma och pappa berättade att de varit hemma från jobbet ett tag men att jag faktiskt varit i skolan dagen innan på minnesstunden. Farmor berömde mig och sa att det var bra gjort, att Stella skulle ha velat att jag varit där. Det var en lugn. Stella skulle aldrig ha velat att jag skulle behövt gå på hennes minnesstund. Stella skulle inte ens velat ha en minnesstund på skolan. Hon skulle inte behövt dö. Inte än.

Det tog dock inte många minuter innan de naturliga men ändå så frustrerande konstaterandena dök upp. "Det är verkligen tragiskt." "Hon var en sån fantastisk tjej. Olik alla andra." "Nej, ingenting kommer någonsin bli detsamma. Inte utan henne." "Hur ska vi kunna gå vidare efter det här?"

Jag tog en klunk saft i ett försök att hindra mig från att säga någonting olämpligt men ställde sedan ner glaset med en smäll. Alla vände blicken mot mig och farmor höjde ett ögonbryn. "Men lilla vän. Så där behöver man väl inte göra?"

Jag suckade ursinnigt. "Men fattar ni inte?! Ingenting ni säger hjälper. Hon kommer inte tillbaka. Stella är död. Död! Det var en olycka och det suger men det har hänt och går inte att ta tillbaka. Det hjälper inte att prata om allt hon inte fick vara med om eller att det var för tidigt. Ni får väl vara glada för den tiden ni fick istället och jag finns ju kvar. Jag är här, levande. Det är väl värt någonting i alla fall? Eller? Är det inte det?"

Det var knäpptyst. Ingen sa någonting. Det var som om mina ord var tvungna att sjunka in innan någon vågade yttra sig. Som om det inte riktigt kunde förstå att lilla jag ens vågade höja rösten.

"Men lilla du", började farmor och jag reste mig upp.

"Nej", skrek jag. "Jag är leds på att alltid vara lilla Lydia. Jag är inte bara hennes lillasyster. Jag är också en människa och jag har också känslor. Okej?"

Innan någon hann svara vände jag på klacken och lämnade köksbordet, ville inte höra några som helst ursäkter eller bortförklaringar. Ville inte riskera att bli utskälld eller förminskad ännu en gång. Det var mina känslor och de var viktiga, värda att ta på allvar.

Det första jag gjorde när jag kommit in genom ytterdörren, hemma i vårt hus, var att ta upp telefonen och trycka fram Hennings meddelande. Med snabba fingrar skrev jag in ett svar och tryckte sedan på skicka. Orkade inte överanalysera eller tänka igenom det hela en gång extra. Det kändes rätt, i stunden.

"Hej Henning. Vilken kul grej! Jag är på! /Lydia"