Om jag blundar

tio

Jag har ingen aning om vilka tankar som susade genom mitt huvud under tiden cykelturen hem. Inte vet jag heller hur lång tid det tog eller på vilket sätt jag sa "hejdå" till Henning. Rätt vad det var så nästan kastade jag mig in genom ytterdörren, sparkade av mig skorna och gick raskt in i köket.

Mamma satt på sin vanliga stol vid köket. Hon satt ihopsjunken men tittade upp när jag kom in. Ögonen var rödgråtna och munnen stramt hoppressad. Som om hon försökte hålla igen någonting. Kanske ett desperat snyftande. Pappa stod en bit bakom henne, lutad mot skafferidörren. Ansiktet var uttryckslöst och blicken fäst i backen, som om han inte ville se på mig. Han tyckte inte om att jag såg honom svag.

Hela den här scenen var ingenting särskilt. Såhär hade det ofta varit på den senaste tiden. Huset hade varit konstant fyllt av ett slags tryck, en tystnad som tog död på oss alla. Det var ingenting konstigt om man bortsåg från den tredje personen i rummet.

Rakryggad, på vad som i vanliga fall skulle refereras som "min stol" satt en man iförd kostym. Han såg oerhört ordentlig ut, en sån person som jag skulle kunnat klassa som komisk om det inte vore för situationens allvar. Ett par fyrkantiga, tjocka glasögon vilade på den raka näsan och det bruna håret såg nyfrisserat ut. Mannen reste sig upp från stolen då han la märke till mig och sträckte fram ena handen. "Ehm...Lydia. Inte sant?"

Jag nickade oförstående, kastade en snabb blick på mamma som såg på oss och återgick sedan till mannen. Han släppte min hand och gjorde en gest mot den tomma stolen. Den som för en kort tid sedan varit så gott som reserverad för min syster men som numera stått orörd intill bordet. Ingen hade ens tänkt tanken att sätta sig där. Det kändes fel på alla sätt. Som att hon, i samma sekund som vi skulle göra det, skulle bli bortglömd. Det vore som att acceptera att hon var borta och att vi var tvungna att gå vidare. Jag kunde inte gå vidare. Inte än.

När jag tvekade reste sig mamma instinktivt och ställde sig istället bredvid pappa, som la armen om henne. Jag såg uppskattande på henne och slog mig sedan ner på hennes stol, någonting som tycktes förvirra mannen. Han satte sig mitt emot mig.

"Jag heter Jakob Dahlqvist och kommer från polisen. Vi skulle vilja prata med dig om...om det som har hänt", började han. Tonen han pratade med gjorde mig illa till mods. Det kändes som om han såg på mig som något slags offer. Som att det var väldigt synd om mig vilket jag envist vägrade tycka. Det var inte synd om mig. Jag var vid livet, jag hade mina föräldrar och en hel framtid att greppa tag i. Stella, däremot, var det synd om. Hon blev ifråntagen allt hon hade. Alla möjligheter, alla drömmar, alla vänner. Hon var ensam nu.

Osäker på vad jag skulle säga som svar satt jag tyst och iakttog honom. Såg på medan han öppnade sin svarta läderväska och tog fram en bunt med papper. "Vi har anledning att tro att det som hände var mer än bara en olycka."

"Bara en olycka?" avbröt jag honom och kände hur irritationen blåste upp inom mig. Jag kunde nästan höra hur mamma och pappa höll andan. Hur de hoppades att jag inte skulle göra någonting jag sedan skulle ångra.

Jakob såg upp på mig och höjde ett ögonbryn. "Ja, det är ju hittills utrett som en olyckshändelse. Det hela."

Jag rätade på ryggen en aning, kände hur käkarna spändes. "Bilen körde av vägen. Stella dog. Det är för fan inte bara en olycka. Det är tragiskt, det är sorgligt. Fruktansvärt." Jag drog efter andan. "Att säga att det bara var en olycka är den största förminskningen jag hört."

En glimt av iver skymtade i Jakobs ögon. Han verkade uppskatta mitt utbrott, som om han ville veta allt jag kände. Hur jag såg på saken. "Givetvis. Ursäkta mig." Han bläddrade bland mina papper, sa ingenting mer på en stund. Det var en enkel ursäkt och nonchalansen i hans röst fick det att brinna inom mig. Lugna ner dig Lydia.

"I vilket fall", fortsatte han med samma irriterande tonfall som tidigare. "Du kanske har hört om att chauffören, Emelie, är under utredning med risk att bli dömd till "vållande till annans död."

Jag nickade kort.

"Vi skulle vilja prata med dig om Emelie. Kan du berätta lite? Vilken typ av relation hade de till varandra? Var de alltid vänner? Märkte du om det var någonting särskilt på sista tiden? Någon irritation?"

I samma sekund som han pratat klart exploderade jag. Vad trodde han egentligen? Att Emelie med mening skulle ha kört av vägen? Att hon ville att Stella skulle dö? Att jag skulle berätta saker som skulle styrka de misstankarna? Det hela var absurt.

Jag reste mig från köksbordet, höll händerna intill huvudet i en avståndstagande gest. "Jag vill inte ha någonting med det här att göra." Jag vände mig mot mina föräldrar i hopp om medhåll men de sa ingenting. Båda hade enormt förskräckta ansiktsuttryck.

Jakob reste sig och sträckte fram en lugnande hand. "Nej. Ta det inte så. Vi undrar bara om..."

"Jag bryr mig inte ett skit om vad ni undrar eller vad ni vill. Låt min familj vara. Vi har redan fullt upp med att leva!"

Innan han hann säga någonting mer vände jag på klacken och rusade mot trappen, upp till mitt rum. Säkerhet.