Om jag blundar

tjugo

Det var en konstig grej att säga hejdå till någon som alltid funnits vid ens sida. Att se henne i ögonen och veta att det mest troligt var för sista gången på väldigt länge. Visst att vi skulle ses igen men det fanns inga garantier om vars eller när. Visst att vi skulle hålla daglig kontakt till en början men rätt vad det var kunde intresset eller orken dala och antalet dagar det tog att skicka iväg ett meddelande kunde bli allt större. Rätt vad det var kunde den som för tillfället var en bästa vän förvandlas till en barndomsvän. En sån som man såg tillbaka på med en värme men som inte längre hade en central eller ens en viktig del i ens liv. Jag hatade det. Jag hatade att det kanske kunde bli så. Att vi kunde gå sönder.

"Du är bäst", sa jag mitt i en omfamning och hennes grepp om mig hårdnade. Hon verkade bita ihop för det tog ett tag innan hon sa någonting.

"Du är allt."

Det var där jag gick sönder på riktigt. I två delar. Hon bröt mig mitt itu.

Jag spenderade de två kommande dagarna hemma tillsammans med mamma och pappa. Det var kanske inte det ultimata eller det roligaste sättet att starta sommarlovet men jag hade varken orken eller lusten att ta tag i någonting annat. Vädret var inte heller på någons sida och regnet som slog som piskor i backen bidrog inte till att höja mitt humör det minsta. Jag kunde nästan känna hur jag, vilken sekund som helst, skulle gå in i väggen.

Räddningen kom i en rätt oväntad men uppskattad form. På söndagskvällen, då vi satt vid köksbordet i full gång med att äta våfflor, ringde det plötsligt på dörren. Jag, som inte hade särskilt stor matlust, reste mig från bordet och gick ut i hallen för att öppna.

Han stod i dörröppningen med en icakasse i ena handen och log sitt vanliga leende som fick mig att känna ungefär "skjut-mig-här-och-nu-han-är-för-fin-för-den-här-världen."

"Hej?" sa jag utdraget och mer som en fråga än en hälsning.

Henning gav mig kassen. "Jag hoppas att den inte smält. Jag skyndade mig hit så fort jag kunde."

I påsen låg ett paket vaniljglass med chokladkross, min favorit. Jag såg frågande upp på honom igen. "Vad..?"

"Det är äntligen uppehåll och jag tror inte att det ska regna någonting mer på hela kvällen", sa han och såg menande på mig. "Jag tycker att vi borde äta glass. Ute. Typ nu kanske?"

Ett förvirrat skratt trängde fram i min strupe och jag höjde impulsivt ett ögonbryn. "Du är rolig."

"Du är rolig om du hänger med", sa han snabbt som svar och tog tillbaka påsen. "Kom igen. Innan glassen smälter."

Mamma och pappa hängde nog inte riktigt med på vad som hände när jag sprang in i köket och slarvigt ställde undan min tallrik på diskbänken, greppade två skedar ur översta lådan, pussade mamma på pannan och försvann ut genom dörren. Det spelade kanske ingen roll. Om jag kände dem rätt blev de glada vad jag än gjorde. Att jag ens orkade ta mig utanför dörren var en stor vinst i sig. Jag var som en papegoja. Instängd mot sin egen vilja och skulle nog må bäst av att vara fri. Jag kunde dock inte ta mig ut på egen hand. Behövde hjälp av någon annan. Någon som gv mig möjligheten. Henning hade blivit och var min möjlighet. Han höll mig vid liv. Än så länge.

Vi cyklade till vårt vanliga ställe, skogen men stannade på ängen framför. Platsen där vi vanligtvis bara stannade för att tafatt slänga cyklarna i gräset förvandlades till den ultimata picknickplatsen. När man la sig ner i gräset och tittade upp i himlen blandades den klarblåa himlen med trädens spretiga grenar i form av ett rörigt men fantastiskt mönster. Det påminde mig om livet. Det var aldrig sådär klart och rent. Det var inte enkelt utan det fanns alltid de där spetsarna. De där delarna som hotade om att tränga in och förstöra den lilla friden man lyckats omsluta sig med. Så var det bara och det var väl egentligen okej. Antog jag...

Henning öppnade upp glasspaketet och sträckte det till mig. "Du först?"

Han var så himla fin och jag kunde inte hindra känslan då hela maggropen drog ihop sig och exploderade i vad som kändes som en hel årsförbrukning av smällare och fyrverkerier. Jag var kär och visste inte om han förstått det. Vår relation var enkel men extremt komplicerad på samma gång. Varje gång vi sågs var det lättsamt och bekvämt, ostelt vilket var enormt uppskattat. Samtidigt hade jag svårt att riktigt få grepp om vad vi var. Vi hade kysst varandra två gånger men efteråt var det aldrig någon som tagit upp det. Vi hade aldrig rett ut vad vi kände för varandra.

Tacksamt tog jag emot glassen och plockade fram skedarna ur den vita tygpåsen. Gav den ena till honom och behöll den andra själv. "Vi kan äta båda två." Jag ställde ner paketet mellan oss i gräset.

En stund var det helt tyst, bortsett från ljudet då vinden snurrade i takkronorna och fick grenarna att svaja i takt. Solen som äntligen tittade fram på himlen vände mig i nacken och jag blundade en sekund för att riktigt kunna ta in stunden. För att kunna njuta fullt ut. Just nu fanns ingen tragedi. Ingenting sorgligt. Det fanns ingen olycka eller någon ensamhet. Jag var inte ensam. Visserligen trasig men för första gången kändes det som om jag kunde vara på god väg att bli hel igen. Att jag hade det som behövdes för den reparationen. För mina sprickor att limmas ihop och de delarna som spritts åt tusen olika håll att hitta ihop igen och bli till en enda person. Till mig. Till den jag en gång var och den jag ville fortsätta vara livet ut.

"Vad tänker du på?"

Min blick mötte hans. Den har fundersam men avvaktande. Inget krav på att jag skulle svara men en förhoppning om att jag kunde känna en tillit nog att göra det. Att jag skulle känna att jag ville dela någonting med honom. Att det var okej.

"Ehm..." började jag i ett försök att hitta orden. Det var svårt. "Jag funderar på oss."

Om han tidigare sett fundersam ut hade uttrycket nu bytts ut mot en oro. Vad var det som fick honom att känna så? Var han rädd att jag skulle vilja någonting han inte var med på? Att jag fått fel signaler? "Och vad kommer du fram till?"

Jag ryckte på axlarna och tog en till sked ur glasspaketet. "Att vi kanske skulle behöva prata om det. Tillsammans."

Han la ner sin sked i paketet och vred sig en aning mot mig. Nickade. "Okej. Då gör vi det."

Det var ett sånt otippat drag, svårt att riktigt svara på. Det var jag som var tvungen att starta diskussionen vilket kändes svårt när jag verkligen inte vad någon aning om vart jag skulle börja. Vad var okej att säga?

"Jo alltså..." fick jag fram. "Jag tycker om dig."

Han nickade men förblev tyst för att ge mig en chans att prata klart ifall det var någonting mer jag ville säga. Någonting jag behövde få uttrycka.

"Och...det är svårt att veta vad du tänker. Om allt."

Henning nickade förstående och vände ansiktet från mig . Kastade en snabb blick in i skogen innan han sa någonting.

"Jag gillar dig med", började han och såg sedan på mig. "Men jag är rädd för att ta några steg."

"Vad menar du?" nästan avbröt jag oförstående.

Han harklade sig och fick en allvarlig rynka mellan ögonbrynen. "Jag är rädd att utnyttja dig. Eftersom att jag inte kände dig...innan olyckan så vet jag inte riktigt hur pass stabil du är nu. Förstår du?"

Jag skakade försiktigt på huvudet.

"Men alltså..." försökte han. "Jag är rädd att jag blir ett slags plåster för dig och att du är villig att göra saker du kanske inte skulle gjort i vanliga fall. Bara för att inte behöva känna efter liksom."

Han var verkligen för fin för att vara sann. Att han ens tänkt i de banorna var förvånande. Det kändes som att vem som helst annars bara skulle tagit va de kunde få.

"Nej..." sa jag och flyttade mig närmare. "Du behöver inte känna så. Jag gillar dig verkligen. På riktigt."

Ett svagt leende letade sig fram på hans läppar och jag kände hur värmen återigen tog plats i maggropen. En värme som snabbt förvandlades till explosioner när han lutade sig fram och kysste mig. När han bekräftade allt jag hoppats på.