Om jag blundar

sex

Den svala kvällsbrisen slog mot min bara överarm och fick huden att knottra sig. Jag korsade armarna över bröstet i ett desperat försök att få upp någon slags värme, utan resultat.

"Här, ta min jacka. Jag har en långärmad under", sa Alicia och drog av sig sin marinblåa bomberjacka. Den flög genom luften och landade någon meter från mig, bildade i en hög på den gråa asfalten. Tacksamt sträckte jag mig efter den.

Alicia såg ut över den lilla skateparken och vände sig sedan mot mig. "Ska vi börja dra hem eller?"

Trots att jag egentligen skulle vilja stanna, orolig för vad jag skulle möta där hemma, ryckte jag på axlarna. "Vad känner du för?"

Hon tog skateboarden under armen och tog upp telefonen, mest troligt för att kolla klockan. "Det kanske är dags."

Jag nickade medhållande och kastade en snabb blick på armbandsuret. Kvart över nio, en tisdag. Mamma och pappa hade antagligen börjat undra om jag inte skulle komma hem snart. Om de nu hade tid att tänka på mig. Jag hade börjat vänja mig vid att det mesta fokuset där hemma låg på allt som hade med Stella att göra. Det gick inte en dag utan att någon av dem bröt ihop och än mindre utan att de sa frasen "om Stella varit här nu skulle hon ha..." Det både sårade och irriterade mig.

Visst kunde jag själv känna att jag vid många tillfällen saknade henne oerhört. Att jag önskade att hon skulle vara där. Att ingenting längre kändes komplett. Inte utan henne. Det var bara det att sättet mina föräldrar pratade på och betedde sig fick mig att känna mig otillräcklig. Som om jag inte dög. Som om jag inte var någon utan henne.

Vi började långsamt gå från skateparken, hemåt. Alicias lockiga hår, som hon satt upp i en yvig hästsvans vajade i takt med hennes steg, följde vindens rörelser. Det såg fridfullt ut. Gatan framför oss var öde, inte en enda människa syntes till och den svaga doften av grillat nådde mig, fick mig att inse att jag inte ätit någon middag. Med ens blev jag medveten om den ihåliga känslan i magen.

Efter skolan hade vi gått raka vägen in till centrum och köpt varsin glass. Mest för att det kände som att det var så länge sedan vi faktiskt hade umgåtts. Allt som hänt hade tagit enormt mycket fokus, både från skolan och från allt annat som tidigare varit vardag. Sen hade vi börjat prata och när det väl var igång tycktes det inte finnas något som helst slut. Alicia berättade att hon varit orolig för mig men att hon haft svårt att veta hur hon skulle hantera det hela. Hon visste inte vad hon vågade säga eller göra vilket fått henne att känna sig som världens sämsta vän. Jag däremot hade inte tänkt på det vilket i sig talade om vilken typ av vän jag var. Kanske var det till och med värre.

I brist på någonstans att vara hade vi gått till skateparken. Alicia brukade hänga där en hel del, då med andra vänner. Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt. Hon var den där "coola" tjejen med fräcka kläder och ball musiksmak. En sån som de flesta skulle vilja ha som vän. Jag däremot var tystlåten och tillbakadragen. La min mesta tid på att musicera eller läsa och skulle aldrig få för mig att ens ställa mig på en skateboard. Jag kunde redan i förväg räkna ut hur det skulle sluta. Svidande skrapsår och ett sprucket självförtroende. Den enda anledningen till att vi faktiskt var så bra vänner var att vi växt upp tillsammans. Vi bodde på samma gata och hade, så länge jag kunde minnas, sprungit över vägen för att leka eller för att bjuda varandra på saft och bullar. Vi hade sett varandra gå igenom det mesta, alltid gått i samma klass. Det hade skapat band som ingen någonsin skulle kunna rubba. Omöjliga att bryta eller slita sönder. Vi hörde ihop.

Resten av kvällen hade bara flytit på. Hon hade åt en del bräda men även pratat mycket. Jag hade då och då tagit upp min bok men lagt undan den så fort hon velat ta en paus, varit aktiv i samtalet. Det hade varit bra. Lagom. Välbehövligt, för oss båda.

När vi närmade oss våra hus fick jag plötsligt syn på någon en bit fram. Någon satt hukad intill diket och verkade studera någonting. Det såg ut som en pojke men avståndet gjorde det svårt att bedöma. Jag såg på Alicia som gav mig en nyfiken min som svar. Det bodde inte så många på vår gata så det var mest troligt någon vi kände till. Vem skulle annars befinna sig här såpass sent på kvällen.

I takt med att vi närmade oss den främmande personen blev även den medveten om att vi var där och när han förvånat tittade upp möttes jag av ett par välbekanta ögon.

"Hej" sa jag och lät antagligen mer skeptisk än vad jag tänkt.

Henning reste sig upp och jag insåg att han suttit och kollat igenom sin kamera, antagligen fotat blommorna i diket. De som precis slagit ut.

"Hej", sa och lät blicken svepa från mig till Alicia och sen tillbaka.

"Fotar du?" frågade jag och kände mig med ens dum. Det var väl klart att han gjorde. Ett försök att rädda det hela la jag till: "...blommorna. Fotar du blommorna?"

Han skrattade och nickade. "Jo. Eller jag försöker i alla fall."

Jag kände hur Alicias blick brände. Kanske borde jag introducera henne. Eller var hon bara förvirrad?

"Får jag se?"

Henning såg förvånad ut och började sedan bläddra bland bilderna han tagit. Fick ett allvarligt ansiktsuttryck. "Ja alltså, de är inte jättebra. Det är ganska dåligt ljus ute nu men..."

"De är garanterat bättre än någonting jag skulle kunnat tagit", avbröt jag och sträckte fram handen. Tog ett steg närmare honom.

Bilderna var, precis som jag trott, betydligt bättre än han verkade tycka. Det var som om man kunde se varje liten detalj. Varje färgskiftning, varje enskilt blad. Jag log för mig själv. "De är jättefina."

Trots att han antagligen inte ville kunde jag se att han rodnade. "Tack."

Jag såg på honom. På de tydliga käkbenen. På ögonen som kritiskt granskade bilderna vi bläddrade igenom. Det lätt lockiga håret var, som vanligt, halvt gömt under den vinröda mössan och kinderna var lätt rödfärgade av den allt mer påtagliga kylan.

Alicia huttrade till och jag vände mig mot henne. "Fryser du?"

"Lite. Solen börjar gå ner", sa hon och jag nickade. Det var snart inte så mycket ljus kvar att fånga på bild.

"Vi ska nog gå", sa jag och såg på Henning ännu en gång. "Vi ses."

Han log svagt och kastade en snabb blick upp på himlen. Verkade konstatera samma sak som jag. "Det gör vi."

När vi gått ur hörhåll från honom vände Alicia huvudet mot mig. Hon log fånigt och armbågade mig sedan lätt i sidan. "En vän? Sådär ser man inte på en vän."

Trots att jag viftade bort påståendet var det någonting inom mig som visste att det hon sagt var sant.