Om jag blundar

sexton

Varmt som eld. Som lågor som strök sig längs min hud. Rann från bröstkorgen och droppade mjukt på fötterna. Det gjorde ont men det var en skön smärta. En sån som kunde förvilla tankarna, få mig att hamna någon annanstans. Inte just här, det gick faktiskt inte.

Jag flyttade duschmunstycket mot höger axel, vred på den vänstra kranen och kände hur värmen ökade. En lätt vridning på det andra vredet och strålen blev starkare, slog mot mig. Nästan chockartat.

Jag svor för mig själv där jag stod och blickade upp i taket för att slippa se hur tårarna trängde fram längs ögonens nedre kanter. Det vita taket kändes lockande. Jag ville släppa tag om marken och slippa vara. Varför anstränga sig när allt ändå bara gick emot?

Ville slippa existera. Slippa andas. Slippa den tunga känslan som borrat sig fast i bröstet och krampaktigt slagit rot. Den som tycktes vara omöjlig att bli av med. Omöjlig att frigöra sig från. Jag orkade inte mer. Orkade inte vara den som blev ensam kvar. På alla sätt.

Det gick inte att tänka sig den asfalterade gatan jag vuxit upp på utan Alicia på andra sidan. Omöjligt att se den smockade korridoren utan det yviga håret och de mörka ögonen. Vad skulle jag ha att fästa blicken på?

Jag skulle vara vilse. Som att komma till en ny stad. Ett nytt land där allt var främmande.

Huden hade antagit en starkt röd nyans och när det för första gången sved till ordentligt stängde jag reflexmässigt av den starka strålen.

Luften utanför badrummet var kallt och med endast handduken som skydd sprang jag över till mitt rum. Huden på armar och ben knottrade sig och jag skyndade mig att dra på ett par gråa mysbyxor och en marinblå t-shirt. Håret fick helt enkelt va. Det spelade ingen roll hur det torkade, jag tänkte ändå inte lämna huset på hela helgen. Orkade inte. Det fick vara nog med att försöka vara stark och obrydd.

Jag var inte stark. Jag var svag och jag brydde mig. Jag var trasig och varje sekund gjorde ont. Smärtan var jag van att känna. Den gick att leva med men vissa stunder gjorde tankarna det svårt att andas och då blev det svårt. Då kunde jag inte göra något annat än att ligga ner och blunda. Inte tänka. Bara vara. Bara vara Lydia en stund. Lydia. Lydia som lever. Lydia som är kvar. Lydia som förtjänar att andas. Lydia. Lydia. Lydia. Bara bara Lydia.

När mobilen vibrerade ryckte jag till. Jag var inte beredd på att någon skulle vilja ha kontakt med mig. Var så fast i den världen jag skapat i mitt eget huvud. Den världen där det bara var jag och mina tankar. Jag och mina känslor. Jag och allt som verkligen sög.

Jag vände mig om och greppade tag om telefonen. Tänkte inte ens på att läsa namnet på displayen innan jag tryckte den mot örat.

"Hallå?"

Ett andetag i andra änden fick luften att återigen gå ur mig. Jag slog mig ner på sängkanten och väntade.

"Lydia?"

Det var Henning. Precis vad jag inte visste att jag behövde men bara att höra hans röst kändes som att bli fylld av liv. Av hopp. Någonting jag för en sekund tappat bort.

"Henning?"

Han var tyst en stund. Tänkte efter. Kanske hörde han på mig att någonting var fel. Kanske ångrade han att han ringt.

"Hur är det?" frågade han och lät uppriktigt orolig.

Jag suckade. "Jag lever i alla fall."

Det kanske var oschysst, att vara så sarkastisk mot honom. Han hade inte gjort någonting. Tvärt om hade han bara varit bra för mig. Rakt igenom.

Jag hörde hur han tog ännu ett andetag och hur han harklade sig. "Okej vad bra. Vill du synas? En stund."

"Skogen. Jag är där på en kvart."

Aldrig tidigare hade jag trampat så fort. Aldrig tidigare hade vägen till den stora skogen känts på lång. Aldrig tidigare hade jag så intensivt längtat efter en annan människa. En människa som jag inte ens kände på riktigt. Någonting i min hjärna var fel men jag orkade inte försöka förstå. Det tog emot och alternativet, att följa mina impulser, kändes mer lockande och betydligt mindre ansträngande.

Hans cykel låg slängd i gräset en bit från skogskanten. Jag såg framför mig hur Stellas röda Crescent låg där, som så många gånger förut. Hon brukade alltid komma hit före mig. Ibland sprang hon och gömde sig bakom något träd och hoppade sedan fram för att skrämmas. Jag hatade det men just nu hade jag tagit det. Vad som helst för att få vara med henne. Om det så skulle få mig till tårar.

Jag la ner min cykel bredvid hans och gick in mellan de lövklädda grenarna, lämnade tankarna bakom mig.

Vi hade inte pratat om det men jag förstod att han skulle sitta intill det stora trädet. Där vi träffats första gången. Där vi mött ögonkontakt och sedan skilts åt i ovisshet om att vi någonsin skulle ses igen.

Han log och jag lyckades klämma fram någonting som i alla fall kunde likna ett leende, förstod att han inte skulle gå på det. Jag hade aldrig varit särskilt bra på att ljuga eller att skådespela. Jag slog mig ner på marken bredvid honom, sa ingenting. Tystnaden talade, om än utan ord.

Försiktigt la han en hand på min axel. "Du behöver inte hålla ihop hela tiden."

Förvånat såg jag upp på honom, in i de mörka ögonen. "Vad menar du?"

"Jag lärde känna dig efter olyckan men har ändå inte sett sig svag en enda gång. Det är omänskligt. Det är inte bra, för hjärtat."

Han strök med tummen över axeln och plötsligt var det som om jag kom tillbaka till verkligheten. Parken, kyssen, tystnaden... Vart hade han varit? Varför hade han inte hört av sig?

"Det är så jag funkar. Annars går jag sönder, på riktigt", sa jag tyst utan att tänka efter.

"Och vad är fel med det?"

"Att gå sönder?"

Han nickade. "Det kanske är det som behövs för att du ska bli hel igen. På riktigt."

Förvirrat och aningen utmattat skakade jag på huvudet. "Jag kommer nog aldrig bli hel igen. Tror jag. Det går inte utan Stella. Men det är okej."

Henning släppte taget om min axel. Han vände blicken från mig, ut bland träden. "Blunda."

Jag höjde ett ögonbryn. "Varför då?"

"Bara gör det."

Tveksamt slöt jag ögonen. Väntade. Det tog några sekunder innan han fortsatte prata.

"Det man inte ser behöver inte finnas", började han långsamt. "Det finns ingen som kan bevisa för dig att skogen är här just nu, omkring dig."

Jag ryckte nonchalant på axlarna men fortsatte blunda. "Nähä men...det är den ju."

"Det vet du inte", sa han retfullt men samtidigt skärpt. Han hade kvar allvaret i rösten. "Det man inte ser behöver inte finnas men det betyder inte att det faktiskt inte är där, ändå."

Nu hade jag verkligen gått vilse i mina egna tankar. Jag förstod inte vad han menade eller vart han ville komma. "Jag fattar inte..."

"Tänk dig att hon är här. Att hon sitter bredvid dig", sa han. "Kanske ler hon mot dig. Huvudsaken är att du inte är ensam."

"Men...", började jag i ett försök att säga emot men han avbröt mig.

"Om du blundar...", han tystnade. "...kan det vara som om hon vore med dig, som om hon aldrig varit borta. Om du blundar kan du bli hel igen. På riktigt."