Om jag blundar

tjugoett

När jag var liten var jag, precis som många barn, rädd för mörkret. Jag trodde att mystiska varelser eller hemska mördare dök upp så fort ljuset släktes. Så fort det mörknade och man inte längre kunde skymta vad som fanns framför en. Jag brukade alltid sova med en liten nalle-formad lampa tänd och om jag någon gång gick från en kompis sent på kvällen sprang jag hela vägen, för att slippa vara ensam en längre stund. Det kändes som om varje buske, varje trädgren ändrade form och förvandlades till någonting farligt. Någonting som potentiellt kunde sträcka ut en hand och greppa tag om mig. Dra in mig i skogen som omgav vägen jag gick på.

Ljuset var en av anledningarna till att jag tyckte så mycket mer om sommaren än vintern. Under de tidiga sommarmånaderna tenderade solen att stanna kvar inom synhåll nätterna igenom och jag behövde aldrig vara rädd.

Det var under den här tiden jag och Stella var som närmast. När vi var lediga och kunde vara ute längre på kvällarna. Vandra på gatorna tillsammans. Leka att vi var upptäcktsresande på ett viktigt uppdrag. När vi sedan tvingades gå in igen för att sova brukade vi krypa ihop tillsammans i hennes säng, låtsas snarka när mamma tittade in och låg sedan och pratade hela natten. Det var som om man aldrig blev trött så länge det var ljust. Som om vi var gjorda för att vara vakna tillsammans.

Den här kvällen, på ängen med Henning var precis en sådan. Efter att glassen som var kvar smält till en konsistens som ingen ens ville försöka sig på att äta la vi oss ner på marken och blickade upp i himlen som antagit en svagt rosa nyans. Det var vackert och när han tog min hand kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Det kanske var töntigt men jag var helt okej med det. Att vara en lycklig tönt. En förälskad.

Vi låg tysta en lång stund, lät tystnaden och den lätta vinden tala. Lät allt som ännu inte funderats över ta sin tid och sedan släppas iväg. Jag ville veta vad han tänkte på. Vad som fick det att rycka lätt i mungipan. Hoppades innerligt att det hade med mig att göra. Det fanns en stor chans att det var fallet. Att han, precis som jag, drog en lättnadens suck över att hela den här situationen nu var så gott som avklarad. Att veta. Att förstå vad vi var och hur vi var. Varför vi var. För att vi tyckte om varandra. För att vi egentligen gjort det ända från första stund.

När han vände blicken mot mig och greppet om min hand hårdnade en aning kunde jag inte hålla mig själv från att flytta mig närmare och luta huvudet mot hans bröst. Hans lediga hand strök lugnt över min axel och jag blundade. När jag blundade försvann allt. Om jag blundade fanns inte ens jag och det var en lättnad större än någon jag någonsin känt förut. Det var som att äntligen hitta hem.

Mamma och pappa var fortfarande vakna när jag kom hem. De satt trötta i tv-rumssoffan framför en mörk actionfilm. På bordet framför dem stod en tom skål och doften i huset skvallrade om att de ätit popcorn. Jag skyndade mig att slänga det samma glasspaketet, som jag insisterat på att ta hand om och stoppade skedarna i diskmaskinen.

"Lydia?" hördes mammas röst efter ett tag och jag stannade upp mitt i en rörelse.

"Ja?"

Det lät som om mamma satte sig upp i soffan. Hon hade antagligen halvsovit. "Kom hit en stund."

I rädsla för att de skulle vara arga på mig gick jag in i tv-rummet och ställde mig intill tvn, väntade på att de skulle säga någonting. Mamma klappade med ena handen bredvid sig på soffan. "Sätt dig snälla."

Jag slog mig ner mellan henne och pappa. "Är det något särskilt?"

"Jo..." började pappa men hindrade sig. Som om han på en gång insåg att det här var för svårt för honom att säga. Blicken sökte sig instinktivt till mamma som suckade.

"Vi fattar att det är tufft för dig och du inte mår så bra just nu och vi vet att du kämpar på men..." Hon tystnade och såg på mig med ett allvarliga ögon. En sån blick som borrar sig in i ett barn och får hjärtat att slå hårdare. "Du är väl rädd om dig? Gör ingenting dumt."

Jag höjde frågande ett ögonbryn. Förstod inte vart de ville komma med det här.

"Vad menar du?"

"Ja men", började mamma. "Du är arton nu och får...göra vissa saker som kan kännas både spännande och roligt. Men det kanske inte alltid är det bästa och det kanske kräver en del eftertanke. Innan man ger sig in i det."

Jag förstod med ens vad hon menade och ryggade häftigt tillbaka, blev generad. "Mamma jag..."

"Nej du behöver inte berätta om vad du gjort eller så", sa mamma snabbt och jag slog generat händerna för ansiktet.

"Herregud jag har inte gjort någonting." Jag reste mig. "Jag och Henning har nyss träffats. Vi åt glass. Inget mer." Det var delvis en lögn men bara en liten. Ingenting som kunde skada.

Mamma nickade. "Bara du är försiktig och tänker på dig själv i första hand. Du behöver inte göra någonting för någon annans skull."

Jag reste mig ur soffan och skakade på huvudet. "Okej sluta. Snälla. Pratade ni någonsin med Stella om det här eller är det bara för att jag är minst som ni känner att ni behöver ta det här? För att jag är det enda ni har kvar? Snälla jag kan ta hand om mig själv."

Jag såg på dem att även de blivit en aning obekväma nu. De såg på varandra och sedan på mig.

"Vi vill dig bara ditt bästa", sa pappa i ett försök att rätta till det hela.

Jag skakade på huvudet. "Det bästa för mig är att ni inte lägger er i. Jag mår bra. Okej?"

Jag mår bra. Jag visste inte ens själv om det var sant. Ville så intensivt att det skulle vara det. Att jag skulle må bra. Bra. Bra. Bra. Kanske var jag på god väg. Kanske kunde jag faktiskt bli okej. Ikväll hade varit det. Okej.

"Okej."