Om jag blundar

tolv

Det tog mig tre dagar till att inse att jag hade fått en crush. Jag kom på mig själv med att hoppfullt blicka ner i korridorerna och sedan besviket sucka i frånvaron av den röda mössan och de blonda lockarna. Varje gång jag kollade på mobilen fanns en undangömd förhoppning om att han kanske skulle ha hört av sig, velat ses.

När vi väl möttes höjde han enkelt en hand i en slags hälsning medan jag dog inombords då jag insåg att han inte tänkte stanna och prata. Att jag inte var intressant nog. Värst var det de gångerna han gick tillsammans med någon annan, klasskompisar om jag fick gissa. Ofta var det en liten tjej med brunt, kort hår. Hon såg bra ut vilket inte gjorde någonting bättre. Kanske överanalyserade jag bara men det var som om jag kunde uppfatta en viss iver i honom då jag såg dem prata. Det gjorde ont.

Kanske var hela den "olyckliga förälskelsen" en bra grej. Trots all stulen energi så distraherade den mig från allt annat i livet som tenderade att tynga mitt samvete och hjärta. I vissa stunder kunde jag nästan glömma bort allt som hänt. Stella var inte längre klistrad på min näthinna. Konstant i mina tankar. Om man skulle se det från den ljusa sidan alltså.

Väl hemma kände jag mig mer borta än någonsin förut. Tankarna svävade konstant bort åt andra håll, på hur morgondagen skulle se ut, när jag skulle få träffa honom. Mamma och pappa verkade lägga märke till mitt plötsliga tappade humör men frågade inte. De tog säkert för givet att det hade med utredningen att göra, att besöket från polisen hade sugit musten ur mig, varit droppen.

Även Alicia uppmärksammade min nedstämdhet men jag avfärdade det hela med att säga att jag inte ville prata om det, vilket hon verkade godta.

På fredagen bestämde jag mig för att jag var tvungen att prata med honom. Vi kanske kunde hitta på någonting på helgen, tillsammans. Det kunde bli kul. Jag hade en känsla av att jag annars skulle riskera att avlida under de två lediga dagarna. Hade aldrig upplevt någonting liknande förut.

Jag kände hur hjärtat började slå snabbare då han uppenbarade sig, sittandes på en bänk intill min klass skåp. Ville han prata med mig? Vad skulle han annars göra här?

Han sken upp då han fick syn på mig, vilket orsakade en tillfällig orkan i min mage, och reste sig upp. "Hej."

"Hej?" sa jag och stannade någon meter ifrån honom. "Hur är läget?" Jag lät tacksamt nog förvånansvärt avslappnad.

Han räckte fram en bunt med fotografier, de vi tagit i skogen. "Ska vi skicka in någon av dem? Eller vill du prova igen?"

Under några få sekunder fanns där en möjlighet, en chans att få umgås med honom igen men när jag tog bilderna i min hand, bläddrade igenom dem och insåg hur bra de var sprack den tanken. "De är verkligen jättevackra."

Henning sa ingenting, iakttog mig medan jag granskade fotografierna, valde ut en.

"Jag gillar den här", sa jag och höll upp den.

Det var en av dem han tagit medan mamma ringt. Jag vet inte riktigt vad det var men någonting med bilden kändes så himla äkta. Den stack ut bland de andra.

Han log. "Jag med. Du är jättefin."

I den stunden exploderade någonting inom mig. Kanske syntes det till och med från utsidan, så tydligt kändes det. Jag såg upp på honom, på de blåa ögonen. Säg det.

"Ehm", fick jag fram men tystnade sedan. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig. Det var som om jag tillfällig tappat förmågan att tala, att hålla en normal konversation.

Henning höjde ett ögonbryn och tog bilderna ur min hand. "Vadå?"

Jag skakade på huvudet. "Nej det... Det var inget."

Fegis. I samma sekund som han pratat klart om att han skulle skicka in bilden senare samma kväll och stoppat ner dem i väskan var stunden så gott som över. När han såg sig över axeln, sa någonting om att han började snart och började gå kändes det som att jag förlorat. Just som han skulle ta vänster in i en annan korridor vände han sig om. "Du..."

Jag hoppas verkligen att jag inte såg lika glad ut som jag kände mig. Det skulle kunna upplevas som obehagligt. "Ja?"

"Skulle du vilja hitta på något nån gång? I helgen kanske?" Han såg nervös ut.

I ett försök att inte visa all min entusiasm över frågan nickade jag sansat. "Visst! Det vore kul."

Han sken upp och flackade med blicken. "Okej. Vad bra, ehm, kul menar jag. Vi hörs." Sen försvann han in i korridoren och jag kunde äntligen andas ut, sjönk ihop på bänken där han suttit. Jag kände på mig att jag såg rätt dum ut där jag satt med ett fånigt leende på läpparna. Folk stirrade antagligen, jag hade faktiskt ingen aning. Kanske undrade de hur det kom sig att Stellas lillasyster kunde vara glad helt plötsligt. Jag förväntades att gå runt med en klump i bröstet, med gråten i halsen. Det var känslor jag var leds på. Jag orkade inte längre må dåligt och vara ledsen hela tiden. Jag förtjänade att må bra. Jag skulle må bra. Tillslut.