Om jag blundar

arton

Hej!

Här kommer ett andra kapitel på en och samma dag. Ett långt och ändå ganska fint kapitel.

Kramar, hoppas allt är bra med er<33

-----------

Skolavslutningen, som i alla tider hållits kyrkan, var i år förflyttad till skolaulan. Alla visste varför. Att det berodde på begravningen. Att kyrkan blivit en plats som många ungdomar numera associerade med Stellas död. Trots att alla visste var det ingen som pratade om det. Tacksamt. Jag skulle inte orkat med det.

Jag var så himla leds på all uppmärksamhet. Leds på att allt jag gjorde tydligen var värt att lägga märke till, att kommentera. Allt jag ville var att få vara ifred en stund och bara umgås med de jag faktiskt ville umgås med.

Alicias och min tid rann långsamt ut i sanden och det kändes som om jag inte längre hade någon som helst makt över den. Någonting inom mig skrek om att hon inte hade någon lust att ens träffa mig mer. Att hon hade fått nog av allt som var jag. Allt som bara tenderade att dra ner. Jag kunde inte klandra henne.

Jag ville också spendera mer tid med Henning. Så många gånger som jag legat sömnlös och bara tänkt på de där blåa ögonen och de blonda lockarna. Vi hade inte pratat alls om kyssen då vi träffats senaste gången vilket kändes konstigt. Visst borde man väl i alla fall nämna en sån sak?

Kanske blev han besviken och hoppades på att jag bara skulle glömma det hela. Att vi skulle kunna gå tillbaka till det vanliga, bara vara vänner. Det var dock, för mig, en omöjlighet. Någonting inom mig drogs mot honom och tycktes inte få nog. Varje gång jag såg eller pratade med honom var det som om jag fylldes med nytt liv. Som om jag äntligen kände ren lycka. Det var speciellt. Som en drog.

Sista kvällen på läsåret spenderade jag ensam hemma. Många gick ut och festade, hängde med kompisar men jag orkade inte med någonting sådant. Det enda jag ville var att få ta det lugnt en stund. Njuta av tystnaden som låg som ett täcke i mitt sovrum. Kände värmen när solen, som fortfarande var uppe, lyste in genom fönstret.

Jag sträckte mig efter boken som låg på nattduksbordet. Senaste gången jag läst i den hade jag inte förstått särskilt mycket och jag hade en känsla av att det inte skulle gå så mycket bättre den här gången. Tankarna skapade ett virrvarr i huvudet och gjorde det, som vanligt, omöjligt att slappna av.

När jag slog upp sidan som jag markerat med ett hundöra föll några papper ut. De landade på mitt bröst och jag visste med ens vad det var. Bilderna som Henning tagit första gången vi träffats. De som han skrivit ut och sedan gett till mig efter att jag hållit tal på Stellas minnesstund. Bilderna som föreställde mig, sittandes framför det stora trädet. Hur hade de hamnat i min bok? Jag hoppades för guds skull att det inte var mamma som hittat de trots att jag antog att så var fallet. Vem annars?

Samtidigt som jag bläddrade bland bilderna steg en lust inom mig. Jag ville ringa honom, nu med detsamma. Fråga vad han hade för sig, om han kanske ville ses. Jag antog dock att han, precis som alla andra, gått ut. Vem hängde hemma en sån här kväll? En sista kväll.

Utan att tänka igenom det hela tog jag upp telefonen som låg på sängen bredvid mig. Hans namn var i listan över senaste samtalen och jag tryckte impulsivt på det, väntade medan signalerna hördes. En ton i taget. En andning i taget. Ett hjärtslag i taget. Tystnad.

"Hallå?" Hans röst lät förvånad och jag ångrade med ens mitt val att ringa honom. Han kanske inte ens var intresserad av att hitta på något. Varför skulle han vara det?

"Hejhej", började jag och la sen till: "Det är Lydia."

Hennings skrattade till i andra änden. Det var ett lätt skratt, luftigt. "Jo, jag såg det...och hör att det är du. Hur är det?"