Om jag blundar

två

Mamma och pappa tyckte att det var en bra idé att vi alla stannade hemma några dagar efter begravningen för att spendera lite tid tillsammans, rå om varandra. Jag förstod tanken och gjorde som de ville trots att det egentligen kändes fel. Att sitta inne med föräldrar som var på gränsen till att börja gråta så fort de skulle säga någonting eller som bröt ihop någonstans mellan köket och tv-rumssoffan var inte vad jag behövde. Jag behövde få komma ut, andas friskluft och se någonting annat än dammiga hyllplan och odiskade tallrikar. Jag behövde få känna mig fri.

Det här resulterade i att jag tog dagliga promenader till en skog, bara någon kilometer bort från vårt hus. Jag hade varit där mycket förut, vandrat på de nedtrampade stigarna och klättrat i de kraftiga träden. Vi brukade gå dit tillsammans, Stella och jag. Ofta lekte vi att vi var grottmänniskor. Letade mat i form av bär eller kottar, byggde provisoriska kojor där vi kunde "bo" och låtsades gömma oss från hot i form av andra människor eller påhittade rovdjur. Det var en fin tid.

Numera hade stigarna så gott som vuxit igen och alla spår av aktivitet var som bortblåsta. Skogen hade tappat sin själ, sitt liv. Ändå älskade jag att vara där.

Jag brukade ta med mig en bok och sätta mig intill en stort björk som vi i ung ålder kallat för "visdomens träd." Luften inne i skogen låg för det mesta stilla och det lugnande ljudet av blad som rasslande skapade en känsla av att jag inte var ensam. Som om det fanns någon mer i skogen. Nästan som om hon var tillbaka, med mig. Stella

Andra gånger hände det att jag packade med mig gitarren. Jag hade spelat så länge jag kunde minnas. Tyckte om att bara sitta och låta tonerna flöda. Oplanerat. Överraskande. Stella hade spelat fiol i hela sitt liv. Hon var extremt ambitiös och övade ibland flera timmar om dagen vilket hade gett resultat. Det hände ibland att vi spelade ihop. Jag kunde lägga ackord och hon spela melodier eller så gjorde vi tvärt om, att hennes långa, utdragna toner fick ligga som grund för de melodierna jag kom på. Det hade dock avtagit och blivit allt mindre och mindre, på senare tid.

Just den här dagen hade jag packat en skrivbok, en halvt nedvässad blyertspenna, ett äpple och ett par hörlurar i en grå tygpåse. Nattens regn hade blött ner marken som nu var fuktig. Vinden drog genom trädtopparna och skapade det där så välbekanta ljudet. Väl framme vid min vanliga plats bredde jag ut min jacka och satte mig på den, tog fram skrivboken och pennan.

Hej. Började jag och funderade en stund. Vad var det jag villa ha sagt?

Jag hade visserligen inga planer på att någon annan än jag själv skulle läsa det jag skrev men ändå ville jag att det skulle bli rätt. Som om det skulle kunna göra mig lugnare att få ut alla tankarna på det linjerade papperet.

Jag känner mig så tom, ur balans. Som om en del av mig saknas. Jag vet inte hur jag ska vara. Hur jag ska tänka. Varför jag är. Allt känns meningslöst.

Jag saknar dig. Varje dag. Hela tiden. Trots det vill jag inte visa mig svag. Vill inte erkänna att det gör ont. Det känns som att jag måste vara stark. För andras skull. För min skull. Vågar inte låta mig gå sönder.

Under tiden orden tog form började även tårarna krypa fram ur mina ögon. Rann nedför mina bleka kinder och landade på papperet. Bildade små fläckar som snabbt torkade ut. Det var som att allt jag känt, allt jag inte vågat tänka plötsligt blev uppenbart. Känslor som jag inte ens visste att jag hade skrek om att få bli fria.

Mina tankar avbröts av ett plötsligt ljud. Det lät som när en dörr låses upp och sen det lätta knaket av en död kvist som bryts itu.

Jag tittade förskräckt upp, såg mig omkring. "Hallå?" Det förblev tyst och jag kände hur hjärtat börjat slå allt hårdare i bröstkorgen. Skärp dig. "Är det någon här?" Det kändes som en klyscha att säga det. Allt hade nog bara varit en inbillning. Kanske ett djur eller en gren som brutits av sin egen tyngd. Fallit ner från sitt träd, ensam.

Jag återgick till att blicka ner i min skrivbok, lyfte pennan och... Klick. Samma ljud, igen.

Den här gången reste jag mig från min plats, snurrade ett varv på stället. "Hallå?" Rösten skakade, dels av rädsla men framför allt av adrenalin.

Bakom ett fallet träd reste sig plötsligt en pojke. Han hade blont, lätt lockigt hår, nedstoppad under en vinröd mössa med något slags märke framtill. Upptill bar han en stickad tröja och nedtill ett par svarta jeans. Fötterna var nedstoppade i ett par slitna vans och i handen höll han en kamera. Det förklarade det klickande ljudet.

"Vad håller du på med?" frågade jag och slog ut med armarna. "Tar du kort på mig?"

Han fick ett skamset ansiktsuttryck och ryckte sedan lätt på axlarna. "Nej alltså, jag menade inte att vara obehaglig. Jag bara, kunde inte låta bli. Det såg så fint ut."

Fint? "Vad menar du?"

Han gjorde en gest mot mig med ena handen. "Men hela grejen. Trädet, omgivningen, ljuset, du. Jag var bara tvungen att ta en bild. Förlåt, verkligen."

Med en suck himlade jag med ögonen och såg sedan på honom med en allvarlig blick. "Man kan ju fråga. Prova det nästa gång." Han nickade. "Vad heter du?"

"Henning", svarade han snabbt. Jag kände inte igen honom, vilket var konstigt med tanke på vilket litet samhälle det var. Alla kände alla. Eller kände till åtminstone. "Vi har nyss flyttat hit. Mamma växte upp här."

Jag hade svårt att förstå vad med Valsby som kunde anses som "lockande". Varför någon skulle vilja komma tillbaka då den äntligen lyckats komma bort.

"Lydia", sa jag som svar och pekade sedan dumt på mig själv. Som om han inte skulle fatta vad jag menade.

Hans ansikte fick ett fundersamt ansiktsuttryck och han såg ut att tänka efter. "Jag känner igen dig på något sätt. Är inte du..."

Självklart gjorde han det. Det hade stått om oss i tidningen. Jag var flickan vars storasyster dött i en bilolycka, flickan som lämnats kvar. "Stellas syster", avbröt jag. "Jo."

Henning såg oförstående på mig. "...gitarrist?"

Jag förstod ingenting. Höjde ett ögonbryn. "Hur visste du det?"

"Du spelade på vårmarknaden förra året? Eller hur. Vi var där med familjen", förklarade han och blev sedan osäker. "Eller minns jag fel.

Jag skakade på huvudet. "Nej. Nej du minns inte fel. Det var bara så längesedan. Hade nästan glömt det själv."

"Jag minns att jag tyckte du var duktig. Du sjöng väl också."

En lätt rodnad spred sig över mina kinder och jag tittade snabbt ner i marken. "Jo. Det gjorde jag."

Han såg på mig några sekunder och verkade sen komma ihåg någonting, ryckte till och kastade en snabb blick på sitt armbandsur. "Jag måste gå. Kul att träffas och igen, verkligen ursäkta."

"Det är ingen fara. Kul att träffa dig med." Innan jag hunnit avsluta meningen hade han vänt på klacken och skyndat bort mellan trädstammarna.