Om jag blundar

åtta

Nyheten om att Emelie riskerade att bli dömd spred sig ofattbart snabbt. Redan nästa dag upplevde jag blickarna i korridoren och hur folk samlades i grupper, viskande. De flesta verkade tycka att det var helt fruktansvärt. Andra tog ställning och sa att det var lika bra. Att det var rätt åt henne och att hon förtjänade det, efter vad hon gjort. Jag själv sa ingenting utan försökte att, så gott jag kunde, hålla mig undan.

Faktumet att Alicia dragit på sig en rejäl förkylning (jag misstänkte att det kunde ha att göra med att hon lånade mig sin jacka härom dagen) gjorde ingenting bättre. Att gå ensam genom klungor av elever utan att ha någon att hålla armkrok eller ens fästa blicken på var svårt. Jag såg konstant ner i marken. Ville inte se dem, ville inte läsa av alla de känslorna som gömde sig i deras ögon, ville inte veta vad de tänkte.

Det hade aldrig förut slagit mig hur ensam jag egentligen var. Visst hade jag varit själv på skolan förut, Alicia var självklart inte alltid där, men ensamheten hade aldrig tidigare upplevts som en sådan påtaglighet. Det hade aldrig besvärat mig på det här sättet förut. Nu kändes det mest som att jag ville försvinna genom marken, gömma mig under en sten och aldrig komma fram igen. Inte fören det hela lugnat ner sig.

Alicia hade många andra vänner. Folk som hon brukade hänga med i skateparken. Så länge jag var på skolan brukade hon alltid umgås med mig men om jag, vilket nästan aldrig hände, var sjuk så hade hon åtminstone dem att vända sig till. Det hade inte jag.

Därför kändes det som den största lättnaden någonsin när jag fick syn på en röd mössa en bit bort i korridoren. Han var vänd från mig, såg ut att rota efter någonting i sin ryggsäck. Desperat nästan sprang jag fram till honom. "Hejhej."

Henning tittade upp med ett förvånat ansiktsuttryck och sken sedan upp. Det nästan glänste i de blåa ögonen. Som om han faktiskt blev genuint glad över att se mig. Kanske var det faktiskt så. När han log var det någonting som knöt sig i magen men jag la inte någon större uppmärksamhet vid det. Orkade inte känna efter ännu en gång. Var leds på att hela tiden ha så många känslor som skrek efter uppmärksamhet.

"Hej", sa han och drog igen ytterfacket på ryggsäcken. "Hur är läget?"

Det var en fråga som vem som helst annars inte skulle ha frågat. Alla skulle ha tagit för givet att de redan visste. Att jag var ledsen, nedstämd. Visserligen stämde det ganska väl men bara faktumet att han faktiskt kunde prata med mig som en vanlig individ och inte bara som "Stellas syster" kändes som en befrielse. När jag var med honom, vilket bara hade hänt en och två halva gånger än så länge, var det nästan som om jag själv glömde bort vad som faktiskt hänt. För en gångs skull blev jag, åter igen, det stora fokuset i mitt eget liv.

Jag ryckte på axlarna. "Det funkar. Hur är det med dig då?"

Henning slängde ryggsäcken över ena axeln och tippade huvudet lätt åt sidan. "I teorin borde jag vara extremt stressad över allt jag inte gjort men..." Han flinade. "I praktiken är det bra eftersom att jag undviker att tänka på det."

Ett genuint skratt trängde fram och jag förvånades nästan själv. Det kändes som evigheter sedan jag skrattat senaste. Huvudet blev alldeles varmt och magen fylldes av en rofylld känsla.

"Har du tänkt någonting på fotoprojektet?" frågade han plötsligt och började sedan gå mot skolmatsalen. "Har du också lunch förresten?"

Jag nickade och började gå med honom, lättad över att ha någon att äta med då jag planerat att helt enkelt hoppa över lunchen. Hela grejen med att sitta ensam i matsalen kändes för jobbigt för att ta tag i. "Ja, en del men det är svårt. Har du någon tanke?"

Henning nickade. "Jag funderade på att kanske försöka gestalta stress", började han och såg på mig. "Tror det skulle kunna bli snyggt."

Osäker på om jag faktiskt gillade tanken eller om allt han skulle säga just nu skulle kännas fantastiskt nickade jag. "Absolut. Det skulle det nog."

"Men när har du möjlighet att ses?"

Jag kunde känna hur alla som mötte oss i korridoren stirrade. De hade goda skäl till det. Tjejen med den döda systern och den nya killen som de kanske aldrig sett förut. Jag förstod dem. Vi var inte "vilka som helst."

"Idag?" sa jag snabbt som svar. "Efter skolan. Jag slutar kvart i tre."

Han såg ut att tänka efter men nickade sedan. "Okej. Då ses vi kvart i tre i kafeterian?"

Jag nickade. "It's a date."