Om jag blundar

sju

Hejhej.

Vad himla fina ni är som läser och ger sån bra feedback. Tusen tack!

Nästa vecka kommer jag ha en hel del i skolan och på helgen åker jag bort men jag hoppas på att hinna klämma in några kapitel ändå. Bara så ni vet läget.

Kram

-------

När jag, på lunchrasten på torsdagen, fick syn på henne var det som om världen omkring mig rasade. De klarblåa ögonen och det lockiga, bruna håret. Hon hade på sig ett par svarta stuprörsjeans och upptill en grå huvtröja. Ansiktet var osminkat och kinderna rosiga. Ögonen var rödkantade. Hon hade antagligen gråtit.

Trots att hon inte varit min vän på det sättet hade jag känt henne i större delen av mitt liv. Hon hade tillbringat de flesta dagarna under sommarlovet i mitt hus, tillsammans med min syster. Vi hade ofta suttit uppe sent och pratat. De brukade låta mig vara med, någonting jag själv aldrig lät Stella vara då jag och Alicia umgicks. Hon hade varit lite som en andra storasyster. På något sätt. Emelie.

Nu när jag såg på henne var det som om det var för första gången. Hon var annorlunda. Allt det där sprudlande, glada. Allt det som så tydligt varit hon var borta. Som om någon tagit ifrån ett barn, dess mest älskade docka. Som ett tomt paket. Någonting saknades. Det där man tyckte om och längtade efter saknades. Kvar var bara papperet och snörena. Visserligen väldigt vackra men värdelösa utan allt det där andra.

Det tog några sekunder innan hon la märke till mig. När hon vred på huvudet, när hennes ögon mötte och blinkade till av förvåning brast någonting inom mig. Jag kunde nästan känna hur samma sak hände henne.

Hon lämnade sina vänner, de som stått omkring henne och klappat, tröstat. Det spelade ingen roll längre. Ingenting någon sa kunde förändra det som hänt. Gjort var gjort och det enda man kunde göra nu var att bita ihop medan såret sprack upp. Gång på gång. Då hon hade någon meter kvar fram till mig stannade hon, som för att försäkra sig om att det var okej. Att jag inte hade någonting emot att hon kom fram till mig. Jag tog det sista steget och la armarna om henne, kände hur hon sjönk ihop, bar upp hennes tyngd. Åter igen fick jag vara den starka även fast all min kraft runnit ur mig för länge sedan. Det gjorde ont men jag var tvungen. För Stellas skull.

Så fort hon gömt sitt ansikte i mitt hår började hon skaka. Jag kunde nästan höra hur tårarna lämnade ögonen. Hur de lämnade våta spår på kinderna och blötte ner mina rödblonda hårstrån. Medveten om att folk iakttog oss bet jag ihop, ville inte verka svag. Det kunde likas med att hålla emot en bomb som hotade att sprängas.

"Jag...", började hon men jag tystade henne.

Jag ville inte höra vad hon hade att säga. Det skulle bli en för stor ansträngning och jag skulle brista. Som jag redan gjort, så många gånger. Det var ett himla jobb att samla ihop alla bitarna igen.

När jag kom hem senare samma dag satt mina föräldrar vid köksbordet. De hade varsin halvfull kaffekopp framför sig men ingen visade något som helst intresse av att dricka upp det. Båda såg på mig när jag fundersamt slog mig ner på en tom köksstol, gav dem en frågande blick. I brist på ord väntade jag på att någon av dem skulle förklara. Det var någonting. Det visste jag.

Mamma gav pappa en trött blick och han nickade, kliade sig i huvudet. "Polisen ringde idag."

Trots att jag redan förstått att det, precis som vanligt, skulle handla om Stella var det som om någonting knöt sig i magen. Jag blev rädd för vad som skulle komma trots att jag egentligen visste att det inte skulle kunna bli så mycket värre än det redan var.

"De håller ju, som du vet, på med en utredning. Sånt gör de ju alltid om någon dött i en olycka. Bara för att ta reda på vad som egentligen hände", fortsatte han och såg ut att tänka efter i jakten på de rätta orden, suckade. "Emelie riskerar att bli dömd. Vållande till annans död."

I den sekunden rasade allt. Varje liten bit som jag, under de senaste veckorna, så desperat arbetet för att fästa tillbaka slet sig loss och jag föll. Inbillningen om att det inte kunde bli värre hade blivit motbevisad. Det kunde det visst. Mycket, mycket värre.

Jag skulle inte säga att jag tyckte att polisen gjorde något fel. Hur väl jag än kände henne och hur mycket jag än tyckte om henne hade det varit Emelie som kört bilen. Den bilen som sedan kraschat, vilket lett till att Stella gått bort. Det var ett ansvar som låg på hennes axlar. En tyngd för tung för att bära och som hotade att krossa henne. Om jag kunnat skulle jag lyft bort den. Jag hade velat befria henne men det kunde jag inte.

Hade det här varit samma situation fast med andra människor hade jag antagligen tyckt att det var helt rimligt. Polisen gjorde ju bara sitt jobb, följde de lagstiftningarna som fanns. Precis som nu. Det var rätt.

Anledningen till att det kändes så tungt var snarare att jag förstod att det hela nu skulle explodera. Om det tidigare varit en stor grej, någonting som folk pratade om, skulle det nu blåsas upp och bli ännu större. Ända skillnaden var att det inte längre skulle vara jag och min familj som skulle vara största fokuset. Det skulle vara Emelie. Emelie som redan hotades att gå sönder. Det här skulle knäcka henne. Hon var redan plågsamt medveten om vad hon gjort. En dom som bevisade det skulle bara krossa det redan trasiga hjärtat.

Jag ville helst bara kunna gå vidare. Ta varje dag som den kom och leva med det som hänt. Nu skulle allt ta ny fart istället och jag skulle behöva gå igenom en liknande process som jag redan gjort en gång till.

Mamma såg på mig med rödkantade ögon. Hon sträckte fram sin hand och jag tog den, mest för att jag kände mig tvungen och för att det var rätt sak att göra. "Vi håller ihop. Vi tar oss igenom det här, vad som än händer."

Jag nickade och kände hur hon kramade om mina fingrar, krampaktigt. Även hon var en bomb, precis som jag. Hela samhället hade förvandlats till ett minfält och vart man än trampade så sprängdes någonting. Vare sig man ville det eller inte.