Om jag blundar

tjugofem

Centrum var fullt av liv när vi kom dit vid tolvtiden. De flesta ansiktena var bekanta. Människor som, precis som vi, alltid bott i byn och därför varit på marknaden i alla år. En känsla av barndom och nostalgi fyllde mig och jag log för mig själv.

Hennings hans låg tryggt i min och jag kunde inte hålla mig från att tänka på att den handen för ett år sedan hade kunnat varit min systers. Ett sting av saknad drog tag i bröstet men jag tvingade mig att sluta tänka på det. Att stanna i nuet. Det fanns ingen anledning att även den här dagen skulle bli förstörd.

Mamma och pappa hade redan varit på plats i över en halvtimme och det tog inte längre innan deras bekanta ansikten dök upp i klungan av människor. Mamma sken upp och höjde handen i en hälsning, för att få kontakt.

"Har ni fyndat någonting?" frågade jag när vi kom fram till dem.

Pappa höll upp en vit plastpåse som jag tog ur hans grepp. Längst ner låg ett par vita tjocksockar och någon slags hudsalva. Det kände som det mest typiska man kunde köpa. "Inget ätbart?"

"Inte än", svarade mamma och log. "Vi tänkte vänta och se om ni ville ha något."

Jag visste precis vad jag ville ha. Jag och Stella hade alltid köpt munkar i den lilla vagnen, som varje år var på plats. För det mesta valde vi sådana med choklad på ovansidan men någon gång hade jag provat en rosa och en annan gång en ljusblå. Slutsatsen var dock båda gångerna att vanlig choklad gick hem bäst. Det var ett säkert kort och så fick det bli även i år.

Med den sötsliskiga munken i ena handen och en kopp halvblaskigt "earl grey"-te i den andra gick vi vidare mot den lilla scenen som varje år ställdes upp intill ICA-butiken. Tonerna av en gitarr hördes på långt håll och när i närmade oss såg jag att det var en liten flicka som sjöng. Jag kände igen henne, hon bodde på samma gata som vi och hade (om jag minns rätt) en storebror som var kanske två år äldre. Det var hennes pappa som spelade. Han hade en stålsträngad mattsvart Yamaha och ett capo på andra bandet. Låten var någon ny disneylåt. Jag hade hört den på radion men inte nog för att kunna nynna med.

Flickan sjöng bra, träffade varje ton och situationen i sig fick mig att tänka tillbaka på när jag var liten. När jag spelat på scenen. Den gången då Henning varit här, vilket jag inte lagt märke till och även om jag gjort det hade han ju bara varit en kille. Någon jag aldrig sett förut.

Jag minns så tydligt hur nervös jag varit. Hur Stella klappat mig på axeln, gett mig en kram och sagt att allting skulle jättebra. Att alla skulle älska mig. Att jag inte hade någonting att oroa mig för. Sekunderna innan jag entrat scenen hade hon kramat om mig och pussat mig på kinden. Jag hade torkat bort det med baksidan av handen men lett mot henne och sagt någonting om att hon var bäst. Hon var ju det. Stella.

Henning följde med oss hem igen efter marknaden för att hämta sin jacka som han lämnat och blev sedan kvar ända till efter middagen. När han sedan gått hem gick jag upp till mig rum igen. Kände tydligt hur bristen på egentid höll på att knäcka mig. Jag behövde få vara ensam en stund. Behövde få tänka, andas.

Dörren till Stellas rum var stängd hejdade mig i steget när jag skulle passera. Drog istället ner handtaget och gick in.

Den här gången var någonting annorlunda. Jag fick inte panik. Det kändes inte som att jag skulle gå sönder av saknad. Jag blev inte arg över hur ofattbart orättvist det hela var. Jag bara gick tvärs över sovrumsgolvet, fram till den bäddade sängen och föll ihop. När min kind träffade den mjuka prydnadskudden var det som en omfamning. Som om jag äntligen fick vara nära. Nära henne.

"Jag saknar dig", sa jag tyst för mig själv med inbillningen att kanske hon kunde höra. Hoppades att få ett svar men förgäves. Såklart. "Det är tomt utan dig."

Fotografierna av oss som barn stirrade tillbaka från den vita väggen. Det var som om de ville påminna mig om allt gott som varit. Att ingenting var förgäves. Att den tiden jag fått med Stella var värdefull och bra nog. Det fanns ingen mening att bara känna sorg över det hela. Varför bara fokusera på de sista sekunderna i hennes liv när det fanns en hel uppsjö av minnen, tusentals skratt och kramar. Leenden värda att komma ihåg. Att komma ihåg med kärlek och värme istället för saknad.

"Men jag överlever", la jag långsamt till. "För jag är inte trasig längre."