Om jag blundar

femton

Jag hade en konstig känsla i magen hela middagen. Trots att mamma hade lagat nudelwok, min favorit, kunde jag inte få i mig en tugga. Det liknade ett illamående men själva känslan satt högre upp, närmare hjärtat.

Alicias plötsligt konstiga beteende hade satt sig i näthinnan, skavde. Jag förstod inte varför hon reagerat så himla konstigt när jag kallat henne "bästa vän." Det hade jag ju gjort hundra gånger förut, och hon om mig. Det var bara så det var. Lydia och Alicia. Vi hörde ju ihop, eller?

Vad hade förändrats?

Visst att det hade hänt rätt tunga saker i mitt liv på senaste men inte kunde hon väl låta det påverka våran relation. Det var tvunget att vara okej. Hon kunde inte förvänta sig att allt skulle se ut som vanligt precis efteråt. Jag tyckte ändå att jag hade hanterat det hela förvånansvärt bra. Hade inte lagt någon som helst tyngd på hennes axlar. Hade inte gått till henne när jag varit ledsen. Hade inte begärt att hon skulle vara där för mig hela tiden.

Klockan kvar över sju när mobilskärmen lyste upp och ett sms från Alicia berättade att hon tänkte dra halv åtta kändes ingenting som det brukade. En tung känsla hade lagt sig i magen. Jag sprang upp på mitt rum, bytte om till lite varmare kläder, satte upp håret i en lös hästsvans och drog med puderborsten över ansiktet, bara för att jämna till sminket.

Det var ett större gäng än jag väntat mig nere vid skateparken. Jag kände igen några av Alicias vänner. Norea, Sofia, Mimmie och Ronya. Några killar från samhällsprogrammet stod i en klunga och snackade och bredvid dem några av Stellas gamla vänner.

Den tunga känslan i magen blev med ens några kilon tyngre. Det kändes som om jag skulle falla ihop. Orkade inte med de ursäktande blickarna. Folk som kramade om mig, en gång till. Som sa någonting om hur mycket de saknade min syster. Trodde de att det skulle göra någon skillnad? Efter såhär länge. Hur skulle jag kunna gå vidare om alla konstant påminde mig om hur ledsen jag borde vara?

Norea log stelt när vi kom fram till dem. Hon såg mellan Alicia och mig, såg aningen obekväm ut. "Hejhej."

Jag nickade med huvudet i en form av hälsning, granskade henne.

Hon var längre än Alicia och mig, med långt bunt hår som nu var flätat i två utvakade flätor. Ansiktet var smalt med bruna ögon. Läpparna var målade i en mörk lila. Jag hade alltid tyckt att hon var jobbigt snygg, fick mig att känna mig sämre. Jag med mitt röda hår och mina fräkniga kinder.

Ingen sa någonting på ett lång stund. Antagligen kändes det längre än det egentligen var men jag hade alltid haft svårt för sånt här. Jag fick alltid känslan att det var jag som var den tråkiga och att den stela tystnaden enbart berodde på mig. Att alla andra bara väntade på att jag skulle säga någonting.

"Så..." började Ronya med en blick på Alicia. "Har du sagt det?"

Jag vände mig mot min vän. Hon såg obekväm ut. Som om hon höll inne någonting som hotade att explodera vilken sekund som helst.

"Vad pratar du om?" flög ur mig, aningen mer anklagande än det var tänkt.

Alicia såg på mig och suckade. "Jag..." Hon kunde inte säga mer. Tårarna kom snabbare än jag hann reagera. De forsade från hennes ögon, drog med sig mascaran som efter bara några sekunder lämnade svaga streck på de mjuka kinderna. Chockat slog jag armarna om henne, strök henne över ryggen.

Herregud. Jag blev osäker på om jag ens ville veta vad hon hade att säga.

"Vi ska flytta", fick hon fram genom tårarna.

Den senaste tiden hade varit svår för mig. Jag hade både fått känna och lärt mig hur man hanterar när det skaver i hjärtat. Hur plågsamt smärtfyllt det kan vara att sakna någon och hur ont det kan göra när någon man älskar plötsligt rycks från ens sida.

Självklart tog det hårdare med vetskapen om att den personen var borta för alltid. Borta från jordens yta. Borta ur ens liv och att all möjlighet att någonsin prata med den eller att krama om den var som bortblåst. Det gick inte att jämföra.

Det här var dock en annan slags smärta. Den kröp sig på. Som om den låg på skinnet och långsamt pressade sig genom, in i ådrorna, in i benen. Mitt grepp om Alicia hade blivit krampaktigt och jag kunde känna hur jag skakade. Gråten. Gråten hade brutit ut utan att jag märkt det. Kanske var jag så van. Rinnande tårar hade blivit mitt normaltillstånd och känslan då hela ansiktet drar ihop sig i ett smärtsamt uttryck var inte längre någonting jag reagerade på. Det hade hänt så många gånger och nu hände det igen. Nu när jag förlorade det enda jag hade kvar. Det enda jag faktiskt brydde mig om. Det enda som faktiskt spelade någon roll.

Borta.