Om jag blundar

nio

Har aldrig förut skrivit ett kapitel i mobilen men nu, påväg till stugan, hade jag inte så mycket till val.

Hoppas att allt är bra med er och att ni tar hand om er nu under påskhelgen. Ta det lugnt, umgås med folk ni älskar och ät mycket godis.

Kram!

-----

Det vore en lögn att säga att jag inte var nervös inför att hänga med Henning efter skolan. Någonting med hans aura gjorde mig alltid aningen illa till mods. Jag trivdes, kände mig trygg och lugn men det var som att jag tänkte igenom varje ord jag skulle säga otroligt noga. Som om jag var rädd att det skulle bli fel. Vad han skulle tänka i sånna fall.

Av någon anledning brydde jag mig enormt mycket om vad han tyckte om mig. Kanske för att jag såg en viss potential, att vi kanske skulle kunna bli vänner. På riktigt.

Han stod redan och väntade i skolkafeterian när jag kom gående med tygpåsen över axeln. Han hade på sig en grå hoodie och den karaktäristiska mössan var på sin plats. Jag log mot honom och han sken upp när han fick syn på mig, höjde handen i en hälsning.

"Har du väntat länge?"

Henning skakade på huvudet. "Kom precis. Ska vi gå på en gång?" Han hade en svart adidasväska på ryggen som såg tung ut.

"Visst. Vart ska vi?"

Han log. "Jag funderar på om vi ska tillbaka till skogen? Det var så galet snyggt där inne."

Jag gillade den idén.

Båda två hade cykel, tack och log, så det tog bara några minuter för oss att ta oss till skogens utkant. Där lämnade vi cyklarna, olåsta i ett dike, och försvann sedan in bland träden.

Det var aningen mörkare nu än vad det varit förra gången vi varit där inne och marken var fuktig trots att det var flera dagar sedan det regnat senast. Hela stämningen var så påtaglig. Det var som om ett tryck la sig över bröstkorgen i samma sekund som trädens skuggor la sig över våra kroppar. Jag hade aldrig upplevt någonting liknande förut.

Min blick sökte sig till Henning, som såg bekymrad ut. Hans granskade sin omgivning noggrant, såg ut att fundera på någonting.

"Vad tänker du på?" frågade jag och han vände sig mot mig, höjde ett ögonbryn.

"Jag funderar på om det dåliga ljuset är en fördel eller nackdel." började han och la sen till. "Det kan bli coolt."

Han ställde ner sin ryggsäck på en sten och drog fram kameran, började knäppa av åt alla möjliga håll. Mellan varje bild stannade han upp och verkade ändra en massa inställningar.

"Kan du ställa dig där borta?" frågade han och pekade mot ett stort träd en bit längre in i skogen.

Trädet stod ut, såg inte riktigt ut att passa in bland de andra med sina kraftiga grenar. De var riktade mer uppåt. Som om det sträckte sig mot himlen. Mot friheten.

Jag gjorde som han sa och väntade sedan. Visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Han tog några bilder och log svagt.

"Okej. Najs", började han och såg sig omkring ännu en gång. "Stress? Vad tänker du?"

Generat ryckte jag på axlarna. Hade inte hunnit tänka så mycket på ämnet och var därför relativt tom på ideér.

Henning såg på mig med en fundersam blick. "Man skulle kunna binda det lite till frustration. Om du typ blundar och har händerna i håret", sa han dröjande. "Du vet, som om man håller på att explodera."

Hela situationen kändes extremt obekväm. Helt plötsligt var jag förväntad att skådespela vilket jag inte alls tänkt på. Jag hade mest bara sett en möjlighet att umgås mer med Henning och att kanske, eventuellt vinna en summa pengar. Vilket man ju inte säger nej till.

Just som jag skulle säga någonting om att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra det snyggt började min telefon vibrera. Med en ursäktande blick tog jag upp den ur fickan och såg mammas namn lysa upp skärmen.

"Hallå?"

En djup inandning hördes i andra änden.

"Mamma?" Min röst blev med ens oroad.

"Lydia. Vart är du?" Hon lät skakig. Som om hon inte riktigt kunde kontrollera rösten eller sig själv.

Jag la handen för pannan i en oroad gest. "I skogen med en kompis från skolan. Vi fotar. Hurså? Är det något?"

"Du måste komma hem. Polisen är här. De vill prata med dig."

Jag kände hur en klump växte sig allt större i magen. Polisen? Vad kunde de vilja mig? Jag hade än så läge hållits helt utanför hela utredningen, ville inte dras in i röran.

"Med mig? Om vad?"

Mamma snyftade till, vilket inte gjorde min oro bättre. "Vi tar det när du kommer hem. Skynda dig är du snäll."

"Okej."

När jag lagt på möttes jag av en frågade blick från Henning. Han höll kameran framför munnen men sänkte den långsamt. "Vad var det där om?"

Jag skakade ovetande på huvudet. "Ingen aning."