Om jag blundar

tjugotvå

Det är konstigt hur tiden kan få en att glömma. Hjälpa en att gå vidare. Att sluta sträva tillbaka till den tiden som varit utan att istället fokusera på den framtiden som väntar och på att den ska bli så meningsfull och givande som möjligt. Jag vet inte om det berodde på att sommarlovet drog mig undan från allt som hette vardag med klasskompisar och skolmiljöer eller om det var att jag tillbringade nästan varje vaken minut tillsammans med den enda som tycktes få mig på rätt tankar. Henning fungerade lite som ett botemedel. Ett botemedel mot depressionen och ensamheten men framförallt mot tankarna. När jag var med honom var det som om jag helt glömde bort både vem jag var och vad som annars spelade roll. Han var det enda som spelade någon roll. Han var allt. För mig i alla fall.

Det hände att vi fotade tillsammans. Ifall han någon gång behövde en modell för att kunna utföra någon idé han hade eller om jag var sugen på att göra mig extra fin, vilket aldrig hände i vanliga fall under lovet. Det var alltid kul att se bilderna efteråt. Jag var så van att alltid tycka att alla bilder på mig var fruktansvärda men han hade en förmåga att fånga mig på ett sätt som gjorde att det faktiskt funkade. Oklart om det var ljuset eller skärpedjupet som gjorde det men jag blev ofta faktiskt rätt fin.

En dag kom han på idén att fota mig med min gitarr, sa att det vore kul eftersom att hans första minne av mig var när jag spelat på marknaden då jag var mindre. Jag och gitarren. Gitarren och jag. Det krävdes en del övertalning innan jag gick med på det. Kändes så fånigt och jag fattade att det skulle krävas att jag spelade på riktigt för att bilderna skulle bli trovärdiga. För att det inte skulle synas att det hela var hemskt tillgjort.

Jag visste precis vart den stod. Hade inte rört den på en lång tid. Inte sedan olyckan. Tiden hade gått så fort och jag hade inte ens hunnit reflekterat över det hela. Det var som om musiken dött med henne. Försvunnit i samma sekund som bilen voltade av vägen. Dött då hennes hjärta slutade slå. Tappats bort när telefonen ringt och hela världen rasat samman under mina fötter. När jag föll ner i en grop som jag var dömd att stanna kvar i i vad som kändes som resten av mitt liv.

Vi hade spelat tillsammans någon kväll innan det hela hände. Hon med sin fiol, jag sjungandes medan mjuka toner från gitarren blandades med de utdragna ljuden hon framkallade med den långa stråken. Det var precis innan middagen och när mamma ropat att det var dags att komma till köket hade jag lämnat den där på golvet intill helkroppsspegeln. I väntan. Jag skulle ju komma tillbaka. Vi var ju inte klara. Aldrig klara. Jag hade haft fel och ifall jag vetat hade jag greppat tag om gitarrhalsen och burit in den till mitt eget rum. Sluppit ansträngningen att trycka ner det silvriga dörrhandtaget och öppna upp den hittills ständigt stängda dörren. Vi hade spelat färdigt. För alltid.

Det blommiga täcket låg, som vanligt, prydligt utsträckt över sängen och kuddarna i en hög vid huvudänden. På skrivbordet, lutad mot väggen, stod den lilla väggspegeln och en uppsjö av smink var utspridd framför. På stolen hängde hennes vita blus. Kanske ett sista-sekunden-byte. Kanske kunde det varit den som blivit nedfläckad med blod och sedan uppklippt i ett desperat försök att rädda liv. Att starta hjärtat som redan slutat slå.

I samma sekund som jag såg fiolen som stod så oskyldigt i det lilla stället på sidan av nattduksbordet vek sig benen under mig. Det small till när jag träffade golvet. När det svartnade för ögonen och allt som var verklighet återigen försvann. Allt som tytt på att jag kanske höll på att kunna gå vidare motbevisades med ens då jag raspigt drog efter andan i ett försök att återfå koncentrationen. Det gick inte. Jag var borta. Förlorad. Ångesten hade redan övertagit kroppen och händerna skakade intensivt. Hjärtat slog så hårt att jag började tro att det på riktigt skulle gå sönder. Det kanske vore lika bra. Ifall livet ändå skulle vara såhär kunde jag lika gärna dö. Det var väl ändå det mest rättvisa.

"Förlåt", fick jag fram. Rösten var svag. Tom på ork. Tom på liv. "Jag saknar dig."

Jag reagerade knappt när han kastade sig på golvet bredvid mig. När hans hand greppade min och den andra strök över kinden. Kunde inte höra vad han sa, såg bara hur läpparna rörde sig. Hur ögonbrynen krökte sig på det där sättet som tyder på oro. De blå ögonen var mörka som havet och jag drunknade. Hjälplöst.

"Jag är förstörd. Det är kört."

"Nej. Du lever. Du är fantastisk och jag är kär i dig."

Orden drog mig upp till ytan igen, pumpade in syre i mina lungor. Det gjorde ont men det var en skön smärta. Jag hostade till. Som om jag faktiskt på riktigt, för en stund, befunnit mig i vatten.

"Jag är kär i dig med." Samma svaga och raspiga ton låg kvar i orden. Omslöt dem som en filt runt ett spädbarn. Ett skyddande lager för att se till att det där sköra skulle förbli säkert.

Han log. "Bra."