Om jag blundar

tjugosex

Det var svalt inne i skogen. Solen, som stått högt på himlen utanför, tycktes inte kunna ta sig in mellan trädets grenar och den skuggiga marken var fuktig. Jag hade en tygkasse med två äpplen, två muggar och en termos med te över axeln. Musiken från min telefon spelade genom hörlurarna, in i mina öron. Det var en av låtarna från Veronicas senaste album.

Fåglarna försvinner bort i fjärran och jag tänker ofta tanken att jag borde följa med.

Jag slog mig ner intill det stora trädet, lutade ryggen mot den kraftiga stammen, blundade. När jag slöt ögonen fanns bara jag. Bara vinden som på något oklart sätt tagit sig in bland stammarna och fick det att knottra sig på huden. Bara orden som långsamt sjöngs.

Jag är kanske gjord av sten. Jag vet inte hur man gör. Hur man förändras.

Jag tänkte på allt som hänt den senaste tiden. Hur någonting som känts som livet slut kunnat vändas och bli till en nystart för trots att livet innan varit komplett på ett helt annat sätt var livet nu det men på en ny nivå.

Tidigare hade jag haft en syster som jag älskat över alla andra människor. Jag hade varit säker på att hon var allt jag behövde, den enda som någonsin skulle få mig att känna mig hel. Komplett. Det var något som livet, med hjälp av en blond kille, lyckats motbevisa. Han hade kommit in i mitt liv som av en slump, likt en borttappad pusselbit och blivit till den där slutliga refrängen i en låt. Den som gjorde att man fick ståpäls och att en känsla av total frihet tog plats i bröstet. Han hade förmågan att bli den där delen som slitits ifrån mig. Att fylla ut det tomrummet jag numera bar på. Jag behövde honom.

Jag är kanske ändå gjord av sten.

Han satte sig bredvid mig på den lätt fuktiga marken och pussade mig lätt på kinden, la sin hand i min. Jag behövde inte ens slå upp ögonen för att vara säker på vem det var, kände igen elektriciteten som blev till liv när hans hud nuddade min. När vi gick från att vara två till att bli en.

"Hur är det?"

Jag nickade som svar och gömde ansiktet i hans halsgrop, andades in hand doft. "Det är alltid bra när jag är med dig." Kanske var det det klyschigaste jag någonsin sagt men vad spelade det för roll om det var sant. Mitt liv var en enda klyscha och jag var äntligen lycklig. Det var precis vad som behövts, vad som saknats.

Han hällde upp te i de två plastmuggarna och gav den ena till mig. Värmen som kändes i handflatorna spred sig i kroppen och fick mig att rysa, inse hur frusen jag blivit i den skuggiga skogen.

"Det här är en ganska dålig plats egentligen", sa Henning med ett skratt och såg på mig. "Det är alltid kallt."

"Men det är fint", fick jag fram till försvar. Jag älskade verkligen att vara här bland stammarna. Älskade att höra vinden rassla i trädkronorna och knaken när torra grenar bröts. Kanske var det ett djur som trampat snett eller så kunde det vara vinden och den egna tyngden som knäckt fibrerna. Den här platsen var fylld av så mycket minnen. Allt från vad jag och Stella gjort som barn till den första gången jag träffat Henning. Den gången då allt förändrats. Jag hade bara inte fattat det då.

Han nickade och la en arm runt mina axlar, drog mig intill sig. Jag slöt ögonen igen och suckade av lättnad. Det var konstigt hur allting kunde kastas om på så kort tid. För bara ett kort tag sedan hade mörkret innanför ögonlocken varit en flyktväg, en slags frizon där jag kunde stänga in mig och slippa allt omkring. Jag kunde drömma mig bort och strunta i det som tyngde ner mig. Det som gjorde ont. Nu behövdes inte det längre. Nu var världen utanför precis lika lugn och trygg som den jag kunde försvinna in i. Jag hade ingenting att frukta, tvärtom. Där ute fanns någonting som jag inte hade i mörkret. Någon som fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut. Henning.

Jag behövde inte blunda längre. Jag var inte längre trasig. Han hade dykt upp när jag behövde honom som mest, räddat och lagat mig.

Min blick riktades upp bland trädkronorna, sökte efter himlen som ibland skymtade bland de täta grenarna. Om hon nu var där uppe någonstans var jag helt säker på att hon såg oss, att hon log för sig själv, nöjd över hur mitt liv gick vidare utan henne. Att jag klarade mig.

"Jag hoppas att du har det bra", sa jag tyst och vände huvudet mot Henning. Försvann in i hans mörkblåa ögon. "För det har jag det. Bra."

Och det var mer än sant.