Om jag blundar

tjugotre

Dagarna springer förbi och jag lever i en sommarbubbla. Vill vara här för alltid. Vill alltid ha tid. Tid att skriva. Tid att leva mig in i den här världen. Tid att tänka.

Tack för att ni läser. Tack för att ni kommenterar så att jag vet att ni finns där ute. Tack för att ni är så himla fina och får mig att känna mig uppskattad. Tack för allt. Tack. Tack. Tack.

Ni är guldet och det är det finaste jag har. Vill aldrig sluta skriva. Vill aldrig tappa taget om det här livet. Det är det bästa.

Här kommer ett till kapitel bara för att jag kan. Bara för att det får mig att må så bra och för att kreativiteten är mer sprudlande idag än i vanliga fall. Idag är en bra dag och jag andas vackra ord som bara måste få skrivas ner och förevigas, delas med er. En söndag mitt i livet.

Läs i ett lugn. Läs för att ni vill och om ni vill. Kram.

-------------------------

"Jag saknar dig så mycket."

"Jag saknar dig med. Hur är livet i byn?"

"Det rullar väl på antar jag. Hur är livet i storstaden?"

"Det suger utan dig."

Jag läste Alicias meddelande och kände hur en klump av saknad tog form i maggropen. Det var svårt att veta vad som var värst egentligen. Att vara den som blev kvar eller den som blev motvilligt ivägsläpad. Den som kunde stanna kvar och leva livet, om än lite fattigare men fortfarande samma eller den som tvingades börja om på nytt. Bilda nya bekantskaper. Någonting sa mig att jag ändå dragit vinstlotten. Hur leds jag än var på platsen där vi levde och på alla människorna så var det en trygghet. Jag hade ett sammanhang som funkade att leva i. En plats där jag var trygg och visste hur saker och ting fungerade. Vad som var okej och vad som inte var det.

Alicia däremot hade ingenting kvar förutom sin familj. Hon skulle börja på ett nytt gymnasium med nya människor. Tänk om de inte var snälla mot henne eller om det inte fanns någon som hon ens skulle trivas med. Någon som kunde komplettera henne på det sättet som vi gjort för varandra. Ingen pusselbit som passade. Jag orkade inte ens tänka på det. Det tog för mycket energi.

"Du klarar det. Du är bäst!"

Jag stoppade telefonen i bakfickan och gick vidare mot caféet. Jag var redan sen.

Henning stod vid disken och pratade med Malcom när jag kom in genom den mörkblåa dörren och klockan plingade bekant. Det var ett ljud som framkallade både glada och sorgsna minnen, klingande av barndom och trygghet.

"Lydia", sa Malcom och log mot mig när jag kom fram till dem. Det var hans grej att alltid hälsa med ens namn och när han sträckte fram handen tog jag den. Höll kvar några sekunder. Det var som om han genom den enkla beröringen försäkrade sig om att jag var okej. Att jag levde. "Det var länge sedan."

"Det har varit lite mycket", sa jag och såg på Henning. "Men jag har velat komma hit. Många gånger. Det har bara inte varit tid."

Malcom nickade förstående och gjorde sedan en gest mot disken. "Är det något särskilt som önskas?"

Jag köpte bara te och Henning slog till på en latte med en kolasnitt till. Efter att ha pratat kort om hur det kändes med sommarlov slog vi oss ner på samma ställe som förra gången vi varit på Café Ljusglimt tillsammans. Den mörkgråa fåtöljen knakade inbjudande och jag drog av mig skorna, drog upp fötterna.

Henning ställde ner det lilla fatet med kakan på bordet och drack en klunk av kaffet, såg sedan på mig. "Jag har fått mail angående fototävlingen."

Förvånat men samtidigt uppspelt ställde jag ner min temugg intill hans kopp och nickade. "Och?"

"Vi vann inte", sa han kort. Det var som att rycka av ett plåster. Varför göra det svårt när man kan göra det enkelt?

Det var ju som det var.

Jag vet inte om det var en besvikelse som sköljde över mig eller någonting annat. Vi hade visserligen gått miste om femtusen kronor var och äran men en känsla inom mig sa att det inte gjorde någonting. Som jag såg på det hela så hade jag vunnit bara genom att delta i tävlingen. Mitt liv var rikare nu än vad det var innan. Jag hade Henning och han var mer värd än alla pengar i världen.

I brist på ord sa jag ingenting, nickade istället och tog temuggen i händerna igen. Kände hur värmen spred sig i hela kroppen. Han log mot mig och jag visste att han tänkte precis samma sak.

När vi tillsammans kom in genom min ytterdörr stod ytterligare två par skor på dörrmattan. Jag kände igen dem på en gång. Inga andra jag kände skulle gå i finskor vilken vardag som helst. Farmor och farfar.

De satt tillsammans med mamma och pappa vid köksbordet. En halväten daimtårta stod mitt på den vita bordsskivan och fyra tomma kaffekoppar tydde på att de suttit rätt länge. Ingen drack så långsamt som farmor. Jag minns så väl jularna när jag var liten. Vi väntade alltid med klappöppningen tills vi ätit upp efterrätten och det brukade kännas som en evighet innan farmor fått i sig kaffet. Någonting som tog de andra hälften så lång tid. Hon pratade alltid om att det var för varmt för att dricka till en början. Hon var ju tvungen att vänta.

"Hej Lydia. Henning", sa mamma och sträckte ut armen mot mig när jag närmade mig henne. Hon la den om min midja. "Har ni varit på Ljusglimt?"

Jag nickade och såg på farfar som log varmt mot mig. Farmors blick var riktad åt ett annat håll. Mot Henning som stod kvar i dörröppningen in till köket, osäkert väntandes på någon slags presentation.

"Det här är Henning", sa jag hastigt och gjorde en gest mot honom. "Vi är tillsammans."

Det kanske inte var helt rätt tillfälle att släppa den bomben. Om jag varit klokare hade jag valt stunden med en större omsorg, väntat tills han inte var med eller åtminstone berättat det för mina föräldrar först. De hade ingen aning fast jag antog att de haft sina aningar. Jag kände hur mammas grepp runt min midja hårdnade, säkert omedvetet.

"Henning. Dig har jag aldrig sett förut. Nyss flyttat hit?" frågade farmor granskande med blicken fäst på honom. Stackaren.

Han nickade. "Vi har bara bott här i några månader men mamma är uppväxt här. Mormor och morfar har bott här i många år."

"Jaha", sa farmor dröjande. "Vilka är de då?"

Henning kastade en snabb blick på mig. Han såg ut att vara nära till skratt. Det här var en sån absurd situation. Att bli förhörd av någon annans mor- eller farförälder. "Ulla och Tommy Wikström."

Jag såg på farmor att det var bekanta namn. "Jasså. Såpass." Blicken avslöjade dock ingenting om vad hon tyckte om dem. Om det var nära vänner eller om hon, tvärt om, hade svårt för dem. Hon verkade inte planera att säga någonting mer heller.

Mest för att rädda Henning ur den obekväma utfrågningen drog jag mig ur mammas grepp och gick till honom. "Vi är på mitt rum om det är något."

Mamma nickade. "Ni vill inte ha någon tårta eller?" Hon log svagt under den annars så avslappnade minen. Om jag kände henne rätt var hon inombords glad. Henning var en fin kille. Hennes dotter hade äntligen fått någonting som hjälpte henne att ta sig framåt. Någon som höll henne över ytan. Någon som hon kunde lita på.

"Nej tack. Vi har fikat", svarade jag och tog tag i hans hand, drog honom med mig bort från köket. Bort från blickar som sökte svar. Svar som jag hellre skulle hålla för mig själv. Jag var leds på att vara en öppen bok. Ville ha någonting för mig själv. Henning kändes som en del av mig som inte hörde hemma i samma värld som farmor och farfar. Han var för ren för det. För dyrbar.