Om jag blundar

tre

Det är obehagligt hur lätt det är att se rakt igenom en människa. Ljuset i ögonen. Ivern och upphetsningen när den långsamt tågar in i den stora aulan tillsammans med alla sina skolkamrater. En stund som för mig innebar stor smärta och oro var för vissa andra rena rama guldgruvan. Det var spännande att det hänt någonting. Vissa människor levde av draman och det här var precis ett sådant tillfälle.

Rektorn hade kommit på den "utomordentliga" idén att hålla en minnesstund på skolan. Hon ansåg att det vore det enda rimliga och ett sätt att hedra Stellas minne. Hon, som varit en sådan fin och duktig elev, förtjänade det. Hon förtjänade att bli ihågkommen.

Jag kunde inte påstå att jag tyckte annorlunda. Tvärt om, jag höll absolut med om att Stella var värd någon typ av hyllning men jag hade svårt att tro att en skolaula var det ultimata stället. Hälften av eleverna hade mest troligt aldrig ens ägnat henne en tanke och de som faktiskt gjort det hade antagligen tagit henne för givet. De enda som faktiskt betydde någonting var hennes absolut närmsta vänner men de var för tillfället hemma, utbrända och utmattade av chock och sorg. Det gick att urskilja en stor förvåning hos de flesta då de fick syn på mig, att jag tagit mig till skolan "trots allt." Det var väl sån jag var. Stark.

Rektor Annelie Landgren inledde stunden med att säga några väl valda ord. Jag hörde dem, lyssnade aktivt när hon med en mjuk röst försökte beskriva sin bild av Stella och hur otroligt mycket hon betytt för henne, för alla, för hela skolan. Hur hon med sin blotta närvaro kunnat förgylla ett helt rum, ge liv och energi. Det var som att orden, trots att de var vackra, bara nådde mig till ytan. Sen tog det stopp. Jag kunde inte ta åt mig eller riktigt tro på dem. De kändes falska, påhittade. Som om hon sa dem "bara för att."

Slutligen stängde jag av, sjönk djupt ner i tankar. Jag såg på människorna omkring mig, på deras uttråkade ansiktsuttryck. Visst fanns det de som faktiskt såg ut att lyssna. De som skakade medlidande på huvudet eller såg på sina vänner i ett försök att verka humana eller brydda. Jag trodde inte på dem. Inte en sekund.

Andra satt med telefonerna i knäet, ivrigt scrollande. Kanske kollade de instagram, gillade någon bild föreställande en god lunch eller någon bild från nån fest de inte varit på. Det gick inte att missa eller förneka, syntes för tydligt hur deras liv gick vidare. Som om ingenting hänt. De skulle komma hem till sina familjer efter skolan och äta en god middag eller slappa framför något meningslöst tv-program. Kanske skulle de nämna att vi haft en minnesstund och sedan säga någonting om hur tragiskt det hela var men så snart de pratat klart skulle någonting annat, mer intressant, dyka upp och de skulle glömma bort det hela. Det skulle inte längre spela någon större roll.

Jag såg hur Annelie vände blicken mot mig. Hur hon gjorde en gest och sedan log genuint. Det var min tur.

Mina ben skakade lätt när jag tog klivet upp på den lilla scenen. Andningen kändes ostadig och bara anblicken av alla eleverna som satt framför mig, stirrade, gjorde mig osäker till mods. Jag ville bara få det överstökat och sen åka hem. Så fort som möjligt.

En lätt harkling lämnade min strupe. "Vissa tror att livet är planerat. Att allt som händer har en mening och att det är för det bästa. Att det kommer komma någonting gott ur det."

Det blev knäpptyst i aulan, som om någon släppt ur luften. Alla blickar var riktade mot mig. Inte en enda såg ner i sin telefonen eller blundade ointresserat. Det här var någonting helt annat än att lyssna på rektorns fattiga ord. Det här var annorlunda, på riktigt.

"Jag tror dock inte på det här. Jag tror inte att Stellas död var en bra grej, någonting som ska visa sig bidra till någonting gott", fortsatte jag och kände hur rösten svajade. "Det är tragiskt och orättvist. Hon förtjänade så mycket bättre."

Under tiden jag pratade lät jag blicken segla över alla ansikten, alla blickar som mötte min. När jag fick syn på Filip, killen som Stella länge varit förtjust i och som hon hoppats på att få träffa den kvällen var det någonting som knöt sig i magen. Han såg ut att lyssna uppmärksamt men det var ändå någonting som inte stämde. Någonting i hans sätt att vara visade på att han egentligen inte brydde sig. Hon hade bara varit en tjej. En i mängden.

"Ni som sitter här kanske tror att ni kände henne. Att ni vet precis vem hon var. Ni kanske går hem efter skolan och säger några beklagande ord om det hela. Ni kanske grät när ni fick veta vad som hänt. Grejen är den att ni inte fattar ett dugg, för ni kände henne inte. Inte på riktigt." Jag knöt ena handen för att kontrollera mig, ville helst bara skrika. "Jag är leds på att folk lägger ut långa texter på hennes facebook eller att ni lägger ut hyllningar på instagram. Det hjälper inte. Hon kommer inte se det. Hon är död. Borta. Fattar ni det?"

Om det tidigare varit tyst i salen var det nu som om någon slagit händerna för mina ögon. Inte ett enda ljud genomborrade den så påtagliga tystnaden. Jag svalde. "Försök inte att utnyttja det här bara för att själva få uppmärksamhet och kärleksfulla kommentarer som svar. Ni har ingen rätt att göra så."

Jag såg på Annelie att jag hade gått över en gräns. Hon gav mig en menande blick som för att be mig att hitta tillbaka till ämnet eller att avsluta talet så fort som möjligt. Det var ingenting i den här stilen hon bett om. Tanken var den att jag skulle stå där och spela stark. Hur skulle jag kunna göra det när jag gick sönder varje dag?

I den korta pausen som uppstod medan jag funderade på vad jag skulle säga hördes ett klickande ljud. Jag såg upp och fick med ens syn på honom, med kameran i händerna. Henning. Han log svagt mot mig när han mötte min blick och nickade sedan uppmuntrande.

"Jag ber inte om ert medlidande eller att ni ska klappa mig på axeln när ni möter mig i korridoren. Jag vill inte att ni ska säga att ni är ledsna eller att ni finns där om jag skulle behöva det. Det finns ingenting som kan förändra det som har hänt. Ingenting någon säger kan förändra faktumet att min syster tagits ifrån mig och att jag är kvar. Ensam." En tår rann långsamt ner längs min högra kind, stannade en kort stund på hakan innan den droppade ner på golvet. "Jag vet att det var en olycka. Jag vet att det inte var någons mening att det här skulle hända men jag kan ändå inte säga att det är okej. Jag kan inte säga att sånt händer för det gör det inte. Sånt här ska inte behöva hända. Inte i mitt liv, inte i någons liv. Det är fruktansvärt orättvist."

Återigen såg jag på Henning som såg fokuserad ut. Jag tog ett djupt andetag. "Tack för att ni har lyssnat."

Så fort jag lämnat scenen kom Alicia springande. Hon hade håret uppsatt i en yvig hästsvans på och på sig hade hon ett par mörkgrå jeans och en svart polotröja. Hon kramade om mig men sa ingenting, följde mig bara förbi alla människor, mot entrén. Jag ville inte se på någon, ville inte prata med Annelie och höra vad hon tyckte. Det spelade ingen roll.

Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig förvånat om, kände hur Alicia drog i min arm i ett försök att fortsätta gå. Henning såg på mig med en mjuk blick. Han gjorde inget försök till att trösta eller att säga någonting medlidande, räckte bara fram en bunt bilder. "Kolla."

Jag tog bilderna och började bläddra igenom dem. Det var de han tagit på mig i skogen. Den mörkgröna skogen och mina orangea lockar. På den sista bilden, då jag förvånat tittade upp kunde man nästan urskilja den ljudgröna nyansen i mina ögon, fräknarna på mina kinder. Jag såg på honom. "De är jättefina. Verkligen."

"Stor del tack vare dig. Även om du kanske inte riktigt var med på det", sa han och skrattade. "Du kan behålla dem."

Jag rodnade och tittade generat ner i marken. Såg på den svarta kjolen och den marinblåa, stickade tröjan. "Tack." Mer hann jag inte säga innan Alicia återigen drog i min arm. Jag höjde handen i ett slags "hejdå" och följde henne sen vidare mot utgången.

"Vem var det och vad handlade det där om?" frågade hon när vi kommit ut genom de stora dörrarna, ut i korridoren.

Jag ryckte på axlarna. "En vän."