Om jag blundar

tjugofyra

När jag vaknade nästa morgon hördes det svaga ljudet av andetag. De var så nära. Om jag bara vände mig om skulle hans ansikte vara intill mitt med bara få centimeters mellanrum. Jag log för mig själv och slöt ögonen igen, drog ut handen som jag haft under huvudet. Den hade somnat av tyngden och det kittlade av blodstopp.

Plötsligt kände jag en arm som lades runt min midja. En hand sökte min, greppade tag om den. Mjukt. "Godmorgon." Rösten var nyvaken och släpig. Jag hade aldrig hört den så förut men det var någonting med den som fick hjärtat att rusa i bröstkorgen. Ville ha mer. Ville bara ligga där och lyssna på ord som mumlades fram. På honom.

"Godmorgon." Jag kramade hans hand, strök med tummen över handryggen. "Har du sovit något?"

Hans haka var nu precis vid min axel. Det var som om jag skulle kunna höra hans hjärtslag ifall jag bara koncentrerade mig nog. Som om vi höll på att smälta ihop till en enda kropp. En enda person. Ett liv. Jag älskade det.

"Mm. Har du?" svarade han och jag nickade.

Det var sant. Det här kunde vara första natten på länge som jag sovit helt utan att vakna någon gång. Utan att väckas av att hjärtat bultade i bröstet. Av att paniken steg och tankarna motvilligt sprang iväg åt håll som jag annars försökte förtränga. En blodig kropp på sidan av vägen. Ett leende som jag aldrig igen skulle få se. Saknad. Smärta. Sorg.

Nu fanns ingenting sådant. Nu fanns bara vi två. Hans hjärtslag, mina hjärtslag. Tystnaden som låg i rummet blandades med de lätta andetagen. Just nu var det som om tiden stod stilla. Det brukade vara så med honom och det var det som gjorde att jag blev beroende, att jag behövde honom. Han var den enda som kunde skingra tankarna och få mig att se vad jag faktiskt hade. Få mig att sluta bry mig om allt som varit och som jag aldrig mer skulle få vara med om. Det var tankar som inte gjorde något annat än att dra ner och jag hade faktiskt inte tid för sånt. Jag var tvungen att leva. För min skull. För Stellas skull. Hon hade inte velat att även mitt liv skulle stanna upp bara för att hennes gjort det. Hon hade velat se mig skynda vidare precis som jag gjort innan. Hon hade velat att jag spelade de tonerna som vi inte hunnit spela ihop. Att jag gick på de stigarna i skogen som hon inte fått se. Att jag gjorde sånt som hon aldrig någonsin skulle göra.

"Klockan är elva", sa han kort och jag vände mig om i sängen. Såg på honom. Han var om möjligt ännu vackrare när sömnen speglades i de blåa ögonen. När håret, som jag älskade så, låg i en typisk morgonfrisyr på huvudet och kinderna var röda av värmen som bildats under täcket.

Vi hade gått upp på mitt rum för att se en film. Dels för att vi ville umgås men också för att komma bort från min familj. Det senare var nog dock mer min tanke än hans. Trots den jobbiga utfrågningen från farmor hade han tyckt att det varit kul att träffa mina farföräldrar och mamma och pappa hade uppenbarligen ett gott öga för honom. Det märktes.

Det var en rätt bra film. Nån action med Will Smith i huvudrollen. Namnet hade jag redan glömt bort och jag hade ingen aning om hur den slutat eftersom att jag somnat kanske halvvägs in. Det var oklart om Henning sett klart den utan mig. Datorn stod på nattduksbordet bredvid sängen men det kunde ju hända att han också blivit trött och ställt undan den för att undvika risken att den skulle falla till golvet ifall även han slocknade.

"Ä du hungrig?" frågade jag och han nickade. "Bra."

Pappa satt, som vanligt, vid köksbordet när vi kom ner. Han såg upp från sin iPad och log när han fick syn på oss. Jag hade förväntat mig att det skulle uppstå en stel situation när han förstod att Henning sovit över, att han skulle tro saker som inte alls var sanna men någonting sånt hände inte. Han gjorde bara en gest mot kylskåpet. "Vi visste inte hur länge ni skulle sova så vi dukade bort. Mamma är ute och springer."

Jag vet inte hur längesedan det var sedan jag hört de orden. Det var inte sedan olyckan i alla fall. Att mamma var ute och sprang var definitivt ett tecken på mer ork, eller att hon helt enkelt insett att det inte funkade att bara stänga in sig och att tycka synd om sig själv. Dag efter dag. Kanske hade de blivit påverkade av mig. Av hur mitt liv nu så tydligt gick vidare. Av hur jag tog tag i saker. Om saker nu innebar att träffa Henning varje dag.

Jag nickade och gick fram till kylskåpet, drog upp den tunga dörren.

"Vad är du sugen på?" frågade jag och vände mig till Henning som just gjorde ett tappert försök att hålla tillbaka en gäspning, förgäves.

Han ryckte sedan på axlarna. "Det spelar ingen roll. Jag tar vad som bjuds."

Jag plockade fram till och müsli, ost, smör och en marmelad som farmor troligtvis kommit med igår. Jag kunde inte komma ihåg att vi haft den på länge men visste att hon brukade koka den. Minns när vi var små och åkte hem till henne för att fika efter skolan. Hur vi rostade franska efter franska, drack o'boy och skrattade när hennes dåvarande katt Musse hungrigt och på jakt efter uppmärksamhet strök sig mot bordsbenen.

Vi slog oss ner vid bordet tillsammans med pappa och tog för oss av det som kändes lockande. Mitt förhållande till mat hade förändrats drastiskt efter olyckan. Det hade, istället för att vara en källa till mättnad och energi, blivit någonting som jag gjorde mest för överlevnad. Det var som om måltiderna var en stund då jag äntligen hade någonting att göra och inte längre behövde sitta stilla i det nu så dystra hemmet och tänka. Jag kunde stänga av allt och bara fokusera på rörelsen som krävdes för att förflytta gaffeln eller skeden från tallriken till munnen.

"Det är marknad idag", sa pappa plötsligt, fortfarande med blicken i iPaden. "Vi tänkte gå dit."

Ortens sommarmarknad hade alltid varit en årets höjdpunkt för mig. Någonting jag kunde se fram emot i flera veckor, månader innan. När jag var yngre hände det att jag och Stella spelade tillsammans på scenen som de brukade bygga upp. Det var vid ett sådant tillfälle Henning hade sett mig. Det brukade även finnas god mat och en uppsjö av godis såsom remmar och polkagrisar. Många brukade boka plats för att sedan ha en liten loppis vid ett stånd och det hände att man hade tur och fyndade någonting men det var inte det som var poängen utan snarare att man kom ut och träffade folk.

Den här gången kändes det dock helt annorlunda. Jag hade i alla tider gått på marknaden tillsammans med Stella. Ibland hade det hänt att Alicia eller Emelie varit med men huvudsaken hade varit att jag och min syster gjorde det tillsammans. Vi hörde ju ihop hon och jag. Det här skulle bli första året som det inte blev så. Första gången som min hand skulle vila i någon annans. Första gången som jag inte skulle köpa en regnbågsrem till henne som en slags avbetalning för alla gånger hon bjudit mig på saker under det gångna året.

Det knöt sig i magen bara jag tänkte på det och det syntes på pappa att han förstod. Han harklade sig. "Ni skulle ju bara kunna gå en snabbis om ni inte har något bättre för er men man måste ju inte gå."

Henning, som inte verkade förstå någonting, satt bara tyst men jag skakade på huvudet. "Nejdå. Det är klart vi ska gå. Det blir kul."

Förhoppningsvis. Det kändes som en lögn redan innan orden lämnade mina läppar.