Om jag blundar

nitton

Skolaulan var full av folk när jag kom dit på morgonen. Det verkade som om alla planerat att komma i god tid för att få bra platser. Inte för att det var så mycket att se på. Någon elev brukade väl sjunga eller så och så höll rektorn sitt tal där hon antagligen skulle säga någonting om hur fina vi var och önska oss en glad sommar. Stella hade berättat att det nästan alltid var samma tal som hon återanvände år efter år.

Aningen stressat såg jag ut över stolarna i jakt efter Alicia. Vi hade inte pratat sedan den där kvällen i skejtparken. När hon berättade att hon skulle flytta. Jag skämdes en aning över det. Antog att egentligen borde vara jag som tog kontakt och sa någonting. Hon var ju trots allt min bästa vän. Eller?

Det hade varit en sån konstig situation. Efter att hon berättat det hela hade hennes andra vänner, de som alltid sagt var mindre viktigare för henne än vad jag var, börjat krama om henne. Tröstat. Jag hade bara stått där helt handlingsförlamad och sett det jag värdesatte högst i livet just nu gled ur mitt grepp. Det fanns ingenting jag kunde göra och jag var trött på att vara hjälplös. Leds på att tvingas ta motgång efter motgång. Jag förväntades vara stark men det var en lögn. En omöjlighet. Det gick inte att gå igen vad som helst utan att tillslut ge vika.

En hand på min rygg fick mig att rycka till och vända mig om. Hennes bruna ögon var svagt sminkade och läpparna målade i en rödlila nyans. Vacker som vanligt.

"Hej", sa hon och log svagt. Emelie.

Impulsivt slog jag armarna om henne och begravde ansiktet i hennes nacke. Det fanns ingenting att säga men hon förstod. Förstod att även jag var lättat. Att jag inte velat att hon skulle dömas. Jag hade aldrig velat det, inte ens när jag tvekade. Inte ens när det kändes som att jag skulle spricka av sorg. Det var inte hennes fel. Inte enbart. Man kunde inte skuldbelägga en ensam människa för en sån sak.

När vi lossat greppet om varandra strök hon mig över kinden och anslöt sig sen till gruppen av vänner som redan passerat i jakt på sittplatser.

Just som jag tänkte ge upp i mitt sökande efter Alicia fick jag syn på ett par mörkbruna ögon som såg på mig. En hand som långsamt höjdes i ett försök att få kontakt med mig. Munnen sträcktes i ett försiktigt leende och en enkel nick med huvudet visade sen på att det fanns en ledig plats bredvid henne.

När jag slog mig ner bredvid henne och hon la sin hand på min arm var det som om någon blåste in luft i mina lungor. Det kändes plötsligt så himla mycket lättare att andas. Som om jag de senaste dagarna gått i en motvind som hotade att sluka mig. Vi var okej. Visserligen på väg att spricka itu men än så länge var vi okej och det var det enda som spelade någon roll. Det var viktigt. Jag behövde henne. En liten stund till.

Två tjejer från musiklinjen sjöng en duett om sommaren som jag aldrig hört förut och sen gjorde rektor Annelie Landgren entré på aulascenen. Hon såg ut över eleverna med en värme som bara en rektor kunde framkalla. Jag fattade att den var skådespelad. Hon var antagligen precis lika lättad över att sommarlovet närmade sig som alla vi. Även hon längtade väl efter ledighet, sovmorgnar och soliga dagar.

"Kära elever", började hon som om det inte var den absolut klyshigaste och mest utnötta rektorsfrasen man kunde säga. "Jag kan inte med ord beskriva den kärleken jag känner när jag ser på er." Lögn. Varför försöker du ens?

Hon såg ner på lappen hon höll i sin hand, tycktes läsa snabbt och fortsatte sen. "Det här har varit ett år fullt av det mesta. Prov, läxor, nya vänner... Ni har kämpat på bra."

Någon i publiken harklade sig högljutt som för att göra sig rolig. Som för att poängtera att hen absolut inte gjort sitt bästa. Några fnissade men det bidrog främst till att göra stämningen i salen om möjligt ännu stelare.

"Det här har även varit ett år olikt alla andra. Det har ställts krav på oss som en gemenskap. Vi har tvingats finnas där för varandra på ett sätt som vi aldrig tidigare utsatts för."

Ungefär halvvägs in i den utläggningen var det som om min hjärna förstod vart hon skulle komma. Jag frös till is och den lätta känslan i bröstet ersattes med en skarp panikkänsla. Inte igen. Inte här. Inte nu. Inte mer. Det får vara nog. Jag orkar inte.

Rektorn fick en allvarlig min. Hon svalde. "Förlusten av en elev är ingenting man tar lätt på. Det är ingen situation som någon vet hur den ska hantera."

Jag måste ut härifrån. Impulsivt gjorde jag ett försök att resa mig upp men Alicias grepp om min arm hårdnade. Hon såg på mig med en menande blick. Den var fylld av kärlek men samtidigt sträng. "Du gör det värre om du går."

"Det här är inte okej", viskade jag och skakade på huvudet. "Sommarlovet har ingenting med Stella att göra. Vi behöver inte höra på det här igen. Vi behöver få chansen att gå vidare. Hur ska det här sluta? Kommer hon prata om det när vi börjar nästa läsår också? Och på julavslutningen?" Det kändes som att jag skulle explodera av ilska.

Alicias blick var stadigt fäst på mig. Hon skakade på huvudet. "Lyssna inte. Se på mig."

Och jag gjorde som hon sa och det blev faktiskt bättre och sekunderna innan rektorn avslutat sitt tal och alla applåderat tafatt kändes som en evighet men vi klarade det, tillsammans.

Det kändes plötsligt om möjligt ännu svårare att behöva skiljas från henne. Om jag sen tidigare var halv skulle jag nu bli ännu bräckligare. Det kunde inte vara meningen att någon skulle behöva slitas isär gång på gång. Jag behövde syre.

En kvart senare när vi i, sommarfina, lämnat skolbyggnaden på väg hem till sommarlov och glass hemma hos Alicia fick jag syn på det. Syret. Han stod med kameran framför ansiktet, fullt upptagen med att fota alla människor som med lättade rörelser och lyckliga ansikten rörde sig mot sin plats där de ville vara. Bort från skolans instängdhet.

Han verkade få syn på oss och zoomade in, knäppte av. Jag kunde inte låta bli att skratta. "Blev det bra?"

Han granskade bilden i kamerans skärm och nickade med ett leende på läpparna. "Svårt att ta en dålig bild på er två."

Alicia skrattade och tog min hand, kramade den hårt. Hon fattade. Hon såg på mig att det var nått mer än bara ett "kanske" mellan mig och honom. Hon var glad för min skull.

"Vi tänkte dra hem till Alicia och äta glass. Ska du med?" frågade jag och han såg sig om som för att fundera.

"Om jag får. Jättegärna", sa han och stoppade ner kameran i ryggsäcken.

"Det kostar", sa Alicia och han höjde ett ögonbryn. "Att du fotar oss. Vi är fett snygga idag och det vore onödigt att inte föreviga det. På riktigt."

Henning skrattade till och nickade. "Okej då. Det får väl gå."