Om jag blundar

sjutton

Rättegången. Jag kunde inte gå på den. Skulle inte klara av att sitta där och lyssna på allt som sades. Ord som försvarade henne. Ord som gick emot henne. Emelie. Jag visste inte ens vad jag ville.

En del av mig skrek desperat efter att hon skulle straffas på något sätt. Om hon bara varit uppmärksammare, tagit det försiktigt, varit mer ansvarsfull. Kanske hade min syster fortfarande varit i livet. Kanske hade vi just nu gjort någonting tillsammans, bara vi, omedvetna om hur mycket vi faktiskt betydde för varandra. Vi skulle ta varandra för givet. Det är ju så det ska vara. Inga svårigheter.

En annan del ville inget annat än att hon skulle få bli fri. Fri från anklagelser. Fri från skulden. Jag kunde inte ens föreställa mig vilken fruktansvärd smärta det måste vara att gå runt och bära på någonting så tungt. Att, trots vad alla säger, inte kunna säga emot sig själv. Att lyssna på hur orden i huvudet gång på  gång ropar ut hur värdelös man är, vilken dålig och patetisk person man är. Att man dödat en annan människa, någon man älskar. Vilket öde.

Mamma och pappa åkte inte heller dit. Det skulle vara för jobbigt rent känslomässigt och ingen av dem skulle orka med en hel dag av att sitta tystna och tänka. De ville inte heller att det skulle framstå som att de ville att Emelie skulle bli dömd. Det var vad de sa i alla fall. Jag hade ingen aning om vad de tänkte egentligen. Vad de verkligen ville.

Vi satt vid köksbordet när telefonen ringde. Den stora kastullen med potatis och purjolökssoppa hade antagligen kallnat då ingen lagt på locket efter att ha tagit. Spåren av kryddor på tallrikarna hade redan torkat fast en aning. Ingen hade rört sig på över två timmar, bara suttit där. Nästan helt knäpptysta, i väntan.

Pappa sträckte fram handen och greppade tag om den svarta telefonen, tryckte den mot örat. "Hallå."

Tystnaden som uppkom efter den svaga hälsningsfrasen kändes betydligt längre än vad som verkade rimligt. Jag kunde knappt andas. Tankarna som tidigare snurrat runt i huvudet och gjort det omöjligt att slappna av var som bortblåsta och det enda jag kunde fokusera på var pappas minspel. Vad det kunde betyda.

En rynka i pannan kunde innebära att Emelie dömts för "Vållande för annans död" och att han därför blev orolig för hennes skull. Orolig för hur hon skulle känna sig och må. Den kunde även innebära att hon inte dömts och att han därför funderade på vad som skulle hända då. Var allt över?

Ögonen som pendlade från sida till sida uttryckte ett iver eller kanske en stress. En stress att få veta. Kanske tog det lång tid för personen i andra änden att komma fram till vad den ville ha sagt eller så hade pappa svårt att förstå vad som menades.

Jag kopplade bort. Försökte att inte lyssna. Ville inte behöva gissa mig fram utan föredrog att snarare få veta, höra rakt ut vad de kommit fram till.

Det var konstigt att det egentligen skulle spela så stor roll. Det som skulle hända var att Emelie, ifall hon blev dömd, skulle tvingas betala ett stort skadestånd och eventuellt ha några månaders samhällstjänst. Hon var inte myndig ännu och straffet skulle ju inte gå ut över min familj. Ändå kändes det som att jag, om hon inte blev dömd, skulle ha lättare att gå vidare. En dom skulle kunna göra det svårare för mig att se igenom fingrarna, att övertala mig själv att det var en slump. En olyckshändelse.

När pappa slutligen pratat klart la han ner telefonen på bordet igen, såg på oss och nickade sedan.

"Hon är fri."

På något sätt kändes det som att även jag blev det. Fri.