It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 7

Här är jag igen.

Tio sekunder efter jag hade knackat hörde jag hur låset vreds om bakom dörren. Jag lät min blick åka ned i marken en aning, undvek hans ögonkontakt när han öppnade dörren.

Bara gå in och hämta mobilen och gå ut.

Det blev tyst för någon sekund och då tittade jag upp för att möta skogs-gröna ögon. Jag harklade mig, tänkte precis dra en hand igenom mitt hår när jag återkallade att jag suttit upp håret i en tajt hästsvans. "Eh - hej."

Mannen hade en färgglad skjorta, med en vit t-shirt under och hans vanliga svarta jeans. Han hade ett litet leende på läpparna, "Hej."

Jag harklade mig igen, lade armarna i kors medan jag kastade en blick bakåt, som för stt titta om fet var någon som stod och vittnade det här. Svaret var nej. "Eh - jag glömde min mobil."

Mannen log större, sköt upp dörren med en hand medan han tog ett steg in i hallen och gestikulerade med en hand in i rummet. Jag harklade mig, lade mina händer på ett konstigt sätt runt min mage som för att skyla den, även fast min klänning jag hade inte blottade den.

Jag gick in i sovrummet långsamt, lät min blick åka runt varje steg jag tog för att försöka hitta mitt blommiga mobilskal. "Jag tror jag lade den på bordet bredvid sängen." Min blick åkte direkt mot han beskrev och japp, säkert som fan låg den där. Jag suckade, gick snabbt fram och tog tag i den.

Jag beslutade mig för att titta igenom mina notiser när jag kom hem, vände mig om för att hå emot hallen.

På något sätt ville jag fördröja mig, kanske göra någon kommentar eller undra något om kvällen, bara så att jag kunde stanna bara några extra sekunder. Det kan inte vara bra.

Jag gick förbi Henry i hallen, passerade honom för att nå dörren.

Hans hand sträcktes ut från bakom mig, och vred om låset.

Samtidigt som låset vred sig verkade det vrida sig något i min mage. Jag kunde nästan känna hans andetag mot min nacke. Jag kunde känna hans närvaro bakom mig. Jag vet inte om han låste dörren eller låste upp den, men oavsett vilket det var så vände jag mig om.

Jag visste att han var nära, ändå blev jag förvånad över att se upp i hans gröna ögon. Han var så mycket längre än mig, och på något sätt kände jag mig liten tryckt mellan honom och dörren fast jag egentligen var ganska lång.

Otvivelaktigt kunde jag se hur hans ögon föll till mina läppar och jag blev plötsligt väldigt medveten om hur de var separerade.

Vanligtvis skulle jag gått ut ur dörren, säga något, harkla mig och stiga undan men hans ögon övertygade mig att stanna, som om jag hade blivit oförmögen att röra på mig. "Jag slår vad om att du är högljudd."

Vänta...va? Mina ögon vidgades vid realisation av vad det egentligen var han sade. Högljudd. Alla dessa meningar i mitt huvud och allt jag kunde åstadkomma var ett högljutt intagning sv luft.

"Du är det, eller hur?" Jag särade läpparna ännu mer, som för att sägs något, men stängde dom sekunden efter. Hans blick ändrades inte dock, fortsatte stirra på mig med gröna mörka ögon.

Hans blick åkte ned på min kropp, lät hans blick ta in mig. "Får jag?" Han mötte min blick igen. Jag nickade.

Jag hade ingen jävla aning om vad han frågade om men jag nickade, vad det än var han erbjöd ville jag ha det.

Hans läppar kraschade emot mina och det var då min kropp verkade kunna röra mig igen. Mina armar slingrade sig runt hans nacke, mina händer i hans hår. Hans läppar var mjuka men intensiva emot mina.