It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 38

"Du måste ju gå." Jag fnös, lät mina ögon fokusera på samma punkt uppe i taket som jag hade haft de senaste minutrarna, trots att jag kunde känna tyngden av Norahs blick på mig.

Mina armar var uppslängda över mitt huvud och min kropp tog upp så mycket yta som var mänskligt möjligt och tillåtet av utrymmet. "Jag har slutat att festa, Norah, jag sade precis det." mumlade jag. Tanken på en fest skulle förmodligen förut lämnat mig nervös och exalterad men istället kände jag mig bara liknöjd med erbjudandet som min bästa vän kom med.

"Ja, fast det här är ju deras födelsedag." Jag skruvade på mig i sängen. River och Collins föll 20-någonting, och det var besvärligt hur lite jag ouppmärksammade det.

"Dagen innan deras födelsedag, sade du ju nyss."

"Sak samma." muttrade Norah.

Vi är två lågmälda och trötta tjejer som ligger i våra sängar på internatet och diskuterar en fest. Kan vi bli mer stereotypiska just nu?

Jag trodde precis Norah hade gett upp när hon började igen, "Vi firar dom. Du behöver inte dricka, eller dansa. Du behöver väl bara dyka upp som en vän och vara trevlig, önska dom en glad födelsedag."

Jag tuggade löst på min underläpp medan jag översåg mina alternativ. Den senaste gången jag hade sett någon av dom var när River knackade på och bjöd ut mig på dejt, sedan hade han inte hört av sig som han brukade göra. Det verkade ju som om vi skulle fortsätta vara vänner, men det verkade inte hända. "Måste jag köpa en present?"

Norah skrattade som om tanken var löjligt, "Inte på festen."

Jag kanske ändå borde visa att jag vill vara hans vän, om jag inte dyker upp så tar han väl det som något slags meddelande, "När var det?"

"Fredag."

"Fredag." upprepade jag med en suck. Jag strechade mig i sängen, försökte föreställa mig festen framför mig. Mitt sinne projicerade direkt River, Collins, jag och Norah. Norah och Collins stod och pratade för fullt medan jag och River stod tysta och undvek varandras blickar som om det hängde på liv eller död. Trots det värsta tänkbara avbildningen kände jag hur jag nickade, "Visst, jag kommer." Det är ändå bara några timmar, eller hur?

"Bra." Norah lät inte ens glad över det, hennes ton var uppskattsam men en aning likgiltig, som om det var något som var självklart att jag skulle gå med på.

Livet kändes så extremt innehållslöst utan Harry, på något sätt. Vi hade inte hörts på kanske två dagar och det är patetisk hur deppig jag blev över det. "Känner du dig för thai ikväll?" Jag vred på huvudet för att titta på Norah.

Hon hade sin mobil mellan sina händer och höll upp den framför sig medan hon låg ned. "Ja, visst." Jag stirrade på Norah ett tag till, såg på hur hon gäspade innan jag började prata, "Du beter dig konstigt."

Norah vred på huvudet mot mig, "Vadå?"

Jag ryckte på axlarna, fast det gick förmodligen obemärkt då jag låg ned, "Du är inte så energisk och...påflugen som du brukar vara."

Norah fnös, "Tack för den."

"Du vet vad jag menar." skrattade jag. Jag observerade sättet Norah grimaserade, som om hon tänkte på något in i minsta detalj. Något hon inte gör väldigt ofta.

"Jag vet inte...jag är bara nervös, inför fredag, gissar jag."

Jag rynkade på pannan, "Varför då?" Det gjorde mig extremt intresserad. Norah och nervös är två ord man aldrig hör tillsammans.