It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 43

"Ska jag inte följa med in?" undrade Harry för den andra gången. Han rynkade på pannan en aning där han stod med ena handen nedpressad i fickan framför hans bil. Han slängde en blick bakom mig på byggnaden som om den bara radierade fara. Jag fnös. Det var faktiskt min skola jag skulle gå in i, inte ett övergivet kråkslott.

"Ja, jag tror jag bara behöver vara ifred." förklarade jag tystlåtet. Ensam, men tillsammans med Norah. Jag kunde tolka från Harrys blick att han visste att jag inte menade det jag sade, och jag såg det, också. Sättet osäkerheten tog tag i hans kropp, gjorde så att hans hand åkte upp och drogs igenom hans hår, sättet han tog ett steg närmre mig instinttivt mn tog ett steg tillbaka när han insåg vad han hade gjort.

Jag vet inte riktigt vad det var han var så ängslig över, om det var samma oro som orsakade allting han hade gjort sedan kvällen inträffade, eller om det var något annat. Harry började nicka långsamt, "Visst. Ring om du behöver något." Hans ögon dröjde sig tveksamt kvar i mina ett tag, som om han tvekade eller inväntade något. Det var nästan så att jag förberedde mig på att han skulle luta sig fram och kyssa mig, och när han istället vände sig om och gick mot bilen utan att vända sig, kände jag hur besvikelsen vred sig i min mage.

Jag stirrade efter honom, men när han nådde fram till bilen vände jag mig snabbt om och började gå mot de stora internatdörrarna. Jag ville inte att han skulle upptäcka mitt oavvända blickande.

En röd slarvig fläta och en vit tröja var det första mina ögon nådde när jag öppnade min dörr. Norah satt med ryggen mot mig vid skrivbordet hon knappt aldrig använde, och läste något. Vad det vet kunde jag inte tänka mig, men med tanke på allt annat jag ville lätta på hjärtat om till henne så kunde den frågan vänta "Norah." suckade jag ut, kände mig hur lättad som helst trots att jag endast sett hennes frisyr. Allting jag ville berätta bom bara vällde upp i mitt sinne, "Wow, det känns som om jag inte sett dig på evigheter." utbrast jag. "Har du ignorerat mina meddelanden?"

Frågan om att ignorera mig blev otippat nog mött med förbisegelse. Jag pausade mitt i rörelsen för att stirra stumt på Norah som lika stumt stirrade ned i skrivbordet. Tvekandes gick jag ett steg in i rummet igen, och blev chockad när Norah plötsligt ställde sig upp från skrivbordet med ett högt ljus. "Norah?"

Hon vände sig om abrupt, "Vad?!" Jag tog ett steg tillbaka som om orden hade slagit mig. Norah stirrade på mig i några sekunder till innan hon plötsligt vände sig om och gick med snabba steg mot ytterdörren.

Frågandes stirrade jag efter henne, kunde nästan inte helt registrera vad som hände. Skrek hon precis åt mig? "Vad är det med dig?" undrade jag.

Ett nästintill hånande skratt ekade igenom rummet, och när Norah vände sig om igen hade hennes ansiktsuttryck fallit till en bitter, känslokall min. Hon ryckte på axlarna, "Jag trodde bara vi var vänner." Hon grimaserade i ett litet och falskt leende innan hon drog på sig jackan över sina axlar.

Jag kände hur hela jag bara frös i bestörtning, stirrade chockartat på Norah som tycktes röra sig för snabbt för att in hjärna skulle kunna reagera på det. "Är vi inte det?" Min röst kom ut extremt låg,

Hon fnös, "Tydligen inte." Norah kastade sitt hår över axeln, stod i hallen med sin väska i handen och stirrade på mig med huvudet på sned och ögonen hårt spända i mig.

"Vad har jag gjort?"

Plötsligt föll väskan i hennes hand till marken med en högre duns än vad man kunde tro från en sådan liten väska, "Det borde du fan veta!"

Min hjärna fungerade verkligen inte. Chocken hade gjort mig oförmögen till att tänka och allt jag kunde fokusera på var Norahs arga uppspärrade ögon och sättet hennes ilska verkade intensifiera hennes drag efter luft. "Norah..." suckade jag ut, och hon reagerade direkt på hennes namn med en spänd käke, "så mycket har hänt på sistone, du måste i alla fall säga vad det är."