It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 36

"Hejdå."

Mason stod kvar i dörröppningen med handen på handtaget, verkade nästan en aning kolerisk. Inget som kunde mäta sig med den helvetration jag kände riva inom mig - men jag kunde åtminstone dölja det med ett leende.

Jag vände mig om och hörde hur han stängde dörren mjukt bakom mig. Harry var ett par meter framför mig, och han gick ut mot gatan med händerna i fickorna som om han precis inte förstört min dag. Eller snarare förbättrat den...

Jag skyndade mig ikapp honom. När jag hade sagt till Mason att det nog vore lägligt att jag skulle gå eftersom vi hade jobb nästa dag, så hade Harry lämpligt nog kommit på att det nog också var dags för honom att gå också. "Vad fan tror du att du håller på med?" väste jag ut när jag hunnit ikapp honom.

Han vände sig om och gav mig en blank blick innan han fortsatte gå nonchalant, "Pratar du om?"

Jag kunde se Harrys bil längre bort på gatan, ståendes vid vägkanten på ett sätt som jag nästan var säker på var illegalt. Jag fnös ut ett skratt. Jag kunde inte fatta att han försökte att bara släta över det här som om hans beteende var normalt. Som om folk brukar stalka deras "ex" och bli ihop med hennes nya pojkväns syster.

"Du vet vad-" Harry öppnade bildörren och jag blev förvånad när jag såg att det var sidan som ratten inte var på.

"In med dig." Jag lade armarna i kors och blickade upp på honom. Förväntade han sig att jag skulle seriöst sätta mig i en bil med honom efter detta?

"Nej." snappade jag.

Harry stirrade hårt in i mina ögon, "Vill du fortsätta den här konversationen?"

Jag stod still i några sekunder, innan jag gav med och satte mig ned i bilen, motvilligt. Jag blickade upp emot Masons hus, rädd över att för någon anledning se honom stå och titta på, men det gjorde han inte.

Harry gick runt bilen och satte sig ned, och det tog inte lång tid innan bilen startades och rullade iväg. Jag hade helt plötsligt glömt alla ord jag ville skrika en minut sedan och jag satt och gick igenom mina tankar, försökte leda reda på dom igen.

Harry harklade sig högljutt bredvid mig, "Är du kär i honom?" Jag blinkade ett par gånger. Det kändes som om vi redan haft samma konversation inte alls länge sedan.

"Va?"

Harry drog in ett långsamt andetag, "Jag frågade om du är kär i honom." upprepade han barskt. Jag kastade en blick på honom. Hans ögonbryn var minimalt rynkade och hans blick var fixerad på vägen framför oss. Såklart jag inte var kär i honom. Att Harry ens trodde fick får mig att tveka på hur väl han kände igen kärlek.

Jag lade mina händer i mitt knä, innan jag betslutade mig för att korsa dom över mitt bröst. "Är du kär i henne?" sköt jag tillbaka frågan snabbt.

"Jag frågade först." försvarade han sig, som ett litet barn.

Att han inte ville svara gjorde mig på något sätt ännu mer bekymrad. "Ja." Harrys knogar vitnade medan hans grepp på ratten blev allt hårdare. Det var nästan så att jag skulle ha förväntad mig att se en inbuktning där han haft händerna på ratten om han skulle tagit bort dom. Jag vet inte om Harry hade tänkt att svara på samma fråga jag ställt honom, men plötsligt ville jag inte veta längre. Jag bet mig i läppen, "Hon är väldigt...olik mig." Harry tittade på mig och jag släppte direkt läppen och försökte se så sorglös ut som möjligt.

Jag kände hur Harrys blick dröjde sig kvar vid mitt ansikte innan han blev tvungen att vända blicken tillbaka till vägen, "Vad menar du?"

"Jag menar, hon är inte lik mig alls." Jag stirrade framför mig och tänkte tillbaka på hennes ansikte. Vi både var blonda, eller åtminstone ljushåriga, men resten var så annorlunda "Jag tycker bara det är konstigt att ha sådan drastisk ändring i sin typ."