It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 21

Doften av Norahs parfym nådde mig när jag steg in i hallen. Om doften inte skulle vara ett tecken nog på att hon var hemma, så räckte det med att jag såg att hon redan hunnit sprida ut sig i rummet, väskor lite här och där tillsammans med kläder som var nog för att få mig att le.

Jag sparkade snabbt av mig skorna. Det var som om rummet var halvt tomt utan henne, och varje natt jag tillbringat ensam i rummet tillägnade jag att tänka på avsaknaden av rött hår i sängen bredvid min.

Jag tog ett steg in i rummet, ögonen letades efter henne. Norah stod vid min säng, vek kläder och lade dem tillbaka i vår garderob.

Det var helt klart att hon inte hade hört dörren varken öppnas eller stängas. För mig var det uppenbart att om hon hade gjort det så skulle hon komma till dörren som en hund skulle ha gjort när ägaren kom hem.

Hon måste ha sett mig röra mig i rummet, eller hört det lilla skrattet jag släppte ut när hon bara kastade in ett linne i garderoben eftersom hon vände sig om, och ögonbrynen höjdes nästan till hennes hårlinje.

Jag bet mig i min underläpp, "Hej!" pep jag och lät mer dramatisk än lycklig trots att glädje var allt jag tycktes känna. Norah släppte omedelbart kjolen hon höll i för att vända sig till mig med ett stort leende på hennes läppar.

"Hej!" Hon skrek nästan ut ordet och jag skrattade medan jag såg henne gå mot mig.

Jag kunde känna henne le mot min axel när hon omfamnade mig för en kram, och jag misstänkte att hon kunde känna mitt leende mot hennes också. "Gud, jag har saknat dig" mumlade jag i hennes axel.

Jag trodde inte att hon hade uppfattat orden tills hon nickade mot min axel, "Jag har saknat dig också."

"Hur var familjen?" undrade jag när vi lutade oss tillbaka från kramen.

Norah gav mig en enkel axelryckning, "Bra. Inget nytt." Det var som att hon blev påmind om något när hon sade ordet nytt, för ett helt annat uttryck tar över hennes ansikte.

Hon såg helt plötsligt hemlighetsfull ut och höjde ögonbrynen som att hon visste något hon inte borde känna till. "Det finns något jag vill visa dig." sade hon precis när jag var på väg att ifrågasätta höjningen av hennes ögonbryn.

Plötsligt kändes det som om det var något stort. Jag tvivlade på att skvaller om tjejerna i rummet intill vårat eller om någons nya flickvän skulle ha förtjänat den glimten i ögat hon hade.

Norah gick, till min förvåning, in i badrummet. Mina ögon förstoras till dubbla storleken när mitt sinne började vandra om någon möjlig sak som hon kunde ha velat visa mig i badrummet.

Med ett ansiktsuttryck som beskriver hur konstig jag tyckte situationen var följde jag med henne in i badrummet trots den plötsliga viljan att stanna utanför. Norah stannade framför handfatet, korsade armarna över bröstet och såg tillbaka på mig som hon förväntade mig att göra något.

Jag tog upp armarna för att pressa ned mina händer i mina fickor men blev ängsligt påmind om att jag hade på mig en klänning. Jag korsade också mina armar över bröstet när mina rastlösa armar verkade kännas tafatta vid mina sidor.

Jag tittade på henne och rynkade på pannan, "Vad?" Norah kastade en blick bakom henne, tittade på skräpkorgen vi olämpligt placerat mellan handfatet och duschen. Jag följde hennes blick.

Hon sade inte något mer, och hon behövde inte göra det, för det som fanns i soporna förklarade hela denna situationen för mig, en situation som jag inte skulle velat blivit uttryckt muntligt.

Jag flämtade och lade min hand över min mun. Kondomer. Många kondomer låg i soptunnan, och man kunde definitivt se att de var använda. "Vill du förklara?" Noras röst var låg, som om hon var rädd att hon skulle skämma mig. Jag dömer henne inte för det, ett högt ljud ovanpå den pinsamma situationen och jag kunde kanske ha fått en hjärtinfarkt.