It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 2

Det kändes som om gift pumpade igenom mina ådror, och lämnade min kropp öm men avslappnad. Det kändes som om jag skulle vara inkapabel till att kunna förflytta mig, eller ens byta position jag låg i, inte för att jag hade försökt. Jag kunde helt enkelrikta förmå mig att faktiskt göra det, istället låg jag bara kvar i min säng och tryckte ner mitt huvud i den ovanligt mjuka kudden. Jag hade inte ens öppnat ögonen. Mest för att jag kunde känna hur världen roterade miljontals gånger snabbare än var den vanligtvis gör, fick det att verka som att allt snurrade runt framför mina stänga ögonlockar.

Migrän hotade att bryta ut i mitt bakhuvud, och smärtan kom snabbt, och gick snabbt i jämna skarpa och tunga slag. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag ville inte ens tänka. Kan man bara...stänga av ens tankar? Jag var så still så att man kunde missta mig för att vara död, om man inte fokuserade på sättet min bröstkorg rördes sakta upp och ner, och uttrycket av smärta över mitt ansikte.

Jag suckade tungt. Skolan. Hur fan ska jag orka? Hur mycket är ens klockan? Alkohol. Aldrig igen. Jag slöt ögonen hårt, tog in ett djupt andetag, försökte slappna av något extra, som en bemötande storm, innan jag långsamt öppnade ögonen. Smärtan i huvudet blixtrade hårt och varmt när jag direkt blev bemött av bländade solsken. Jag slöt ögonen direkt och lade handen iför ögonen. Sol. Varför? Glömde Norah dra igen persiennerna? Eller drog hon upp dom för att jag skulle vakna? Är hon i skolan redan? Har hon ringt in mig sjuk?

En klump bildade sig sakta i min mage när jag långsamt insåg att jag inte kom ihåg något ifrån igår, och mitt huvud gjorde för ont för att kunna tänka något extra. Tänk om hon aldrig ens kom hem? Jag öppnade ögonen direkt igen, och fan, jag vet inte om det var ett misstag eller inte.

För synen jag blev bemött med var ingen ful röd-brun tapet, det var ingen tapet alls, det var ett fönster. Ett stort jävla fönster tre gånger så lång som den var bred, täckte hela väggen, med vita jävla gardiner i samma längd som fönstret. Solen sken igenom fönstret och landade exakt på mitt ansikte.

Jag kände hur adrenalinet började pumpa, och jag satte mig direkt upp, i farten som en raket. Jag tittade mig frenetiskt omkring i rummet. Vitt skrivbord, grå heltäcknings matta, två trä färgade garderober - nej, det här är inte internatet.

Fönstret var placerat på det sättet att jag kunde se några toppar av några skyskrapor , fick mig att inse att det var en lägenhet.

Det verkade vara nu jag uppmärksammade den något oansenliga bukten bredvid mig i sängen, en kropp tyngde ner sängen minimalt, och mina ögon åkte direkt för att försöka uppfatta vem det var. Jag såg bara hår. En massa av det. Gud - hade vi...?

Jag stirrade dom paralyserat framför mig, försökte, även igenom smärtan, komma ihåg vad fan som egentligen skedde igår kväll.

Jag var med tvillingen - River... sen stack han, och sen kom - sen kom han. Mina ögon fördubblades, och min blick gled snabbt tillbaka till håret bredvid mig. Ja, säkert som fan att det var han, Mr. Mysko, i egen hög person.

"Så het, älskling." Röda, fylliga läppar pressades emot min hals, lämnade ett spår av eld efter varje kyss. Smaragd gröna, lust fyllda förmörkade ögon flimrade upp för att träffa mina med en intensiv blick, medan hans läppar slappt snuddade vid min hud. "Du är så het."

Jag slöt ögonen, då minnet av gårdagen kom som en blixt i mitt huvud. Jag visste inte hur jag skulle känna mig. Delvis lättad, för jag kom tydligt ihåg uttrycket av misstro på hans ansikte när jag hade mumlat att jag ville sova, samt hans nästintill irriterade "Nu?", och delvis rädd för att jag var någonstans, med någon, och jag visste inte ens mannens namn eller vart vi ens var.