It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 34

"Så det är han och du nu?" Jag blev direkt överraskad när jag öppnade dörren och det var det första jag hörde. Samtidigt hoppade mitt hjärta till vid den välkända rösten, och mina ögon kändes fördubblade när jag stirrade in i gröna ögon.

Harrys käke var spänd och han hade en hård blick, och det kändes nästan som om bara hans blick fick mig att sluta andas. "Ja." Jag svalde och spände käken jag också, lade armarna i kors bestämt.

Harry fnös ur sig något som lät som ett skratt, och hans blick föll ned på mina kläder en stund, en klännings och tights, innan han nästan kom på sig själv och hans blick åkte snabbt och mötte min igen, "Du menar alltså att du har gått och blivit hopplöst kär i en kille på, vad, en vecka?" undrade han barskt.

Hopplöst kär. Jag ville grimasera men höll tillbaka det. "Han är fantastisk." konstaterade jag istället. Det hade egentligen inte att göra med det han sade, men det var det ända jag kunde förmå mig att säga. Det var ju sant också, han är en jättebra person, han ser jättebra ut. Men frågan var ju om jag var hopplöst kär i honom och svaret var ett stort, rykande, nej. Men det fick inte Harry veta, såklart.

"Du skämtar." Han stirrade tomt ned på mig. Hans blick var så hård och intensiv att jag blev tvungen att stänga ögonen för en liten stund, "Du kunde inte ens hans namn förra veckan." nästintill skällde han på mig.

Jag rynkade på pannan, "Men jag kan det nu." Jag öppnade ögonen igen och blev mött av en helt annan min.

Han såg inte helvetrerad ut längre, han såg fortfarande jävligt arg ut men då var det någonting annat inblandat i hans ögon jag inte riktigt kunde sätta fingret på. "Jag vet. Jag fick smset."

Jag höjde på ögonbrynen, "Men du svarade inte." påpekade jag.

Harry skrattade glädjelöst, "Fan skulle jag svara?" Det blev tyst ett tag, "Skitbra för dig, verkligen, men jag är väl ändå inte skyldig dig ett svar bara för att du berättar din förmodade pojkväns namn." Jag blinkade några gånger för mycket. Mina ögon kändes plötsligt torra och hade helt glömt bort att jag var påväg någonstans. Till just den personen vi pratade om faktiskt.

Klockan var sex och jag skulle vara där halv för att agera som en fästmö och äta tårta, det finns ingen chans att jag skulle hinna, och jag visste det, men jag stod hellre och bråkade med Harry än att gå någonstans. "Jag har hittat någon, jag också, så att du vet." Harry verkade inte kunna stå still. Han satte upp armarna mot dörren, mot väggen, backade, gick fram, och höll varje ställning i minst fem sekunder innan han bytte till nästa. "Vill du ha ett namn?" Han måste ha sett i min blick att jag inte trodde honom. På samma sätt jag ibland säger saker bara för att såra honom är jag övertygad om att han gör likadant ibland.

Men när han tydligen hade ett namn att ge mig blev jag inte lika säker på att det var något han bara sade. Jag höjde på ögonbrynen och försökte agera nonchalant, som om han ord inte påverkade mig på något sätt, "Det är lugnt." sade jag hårt.

Harry nickade, "Okej. Du kommer få reda på det ändå." Vad exakt det var han menade visste jag inte, och det var inget jag tänkte på. Harry vände sig och började gå nedför korridoren, mot receptionen och mot dörren. Jag rynkade på pannan, kände hur den lilla uppfattningen av belåtenhet som kom tillsammans med att vara i Harrys närvaro långsamt försvann och jag kastade en nästintill desperat blick efter honom.

Jag tog nyckeln från bordet snabbt, och låste dörren till rummet innan jag skyndade mig efter honom. "Jag ska faktiskt träffa honom nu." Det var ju sant, men jag hade fortfarande glömt en massa saker. Jag hade tänkt att sminka mig något minimalt, bara för att jag skulle gå ut, jag hade tänkt ta en av Norahs väskor, och först och främst hade jag inte tänkt glömma min mobil i sängen.