It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 26

Harrys reaktion till min klädsel var det som fick den lilla antydan av tveksamhet jag hade i mitt system att helt blekna bort. Han kunde inte slita blicken ifrån min kropp och för varje sekund han såg ut som om han hade glömt bort att andas så plussades det på självsäkerhet till mitt ego.

Jag hade försökt hålla in ett leende hela vägen till hans bil, så att när jag tillslut nådde bildörren han höll uppe åt mig, och hade suttit mig ned, så kunde jag inte låta bli än att låta mina känslor skina igenom i det största leendet på flera dagar.

Harry stängde min dörr mjukt, och jag uppfattade sättet han stod kvar några sekunder för mycket utanför bildörren, stirrandes på mig, som en komplimang.

När han hade gått runt bilen och suttit sig i förarsätet startade han bilen snabbt, kastade en sista blick på mig innan vi började åka. "Jävlar." muttrade han, och jag var inte säker om han ville att jag skulle höra det eller inte. Förmodligen inte, då han sekunden efter tycktes försöka dölja hans ord som en hostning, "Tänkte vi kunde titta på en film? Biografen ligger inte alls långt härifrån." återhämtade han sig snabbt.

Jag sneglade ned mot klänningen jag hade tagit på mig från Norahs garderob. Jag försökte hitta om det var något speciellt Harry reagerade på men misslyckades, "Absolut." mumlade jag, kände långsamt hur rodnaden började sprida ut sig över mina kinder när jag täntke tillbaka på Harrys reaktion.

Plötsligt blev jag nervös. Jag sneglade mot Harry för att se att han hade på sig nästan likadana kläder han hade senaste gången jag såg honom när han skjutsade mig till internatet, fast en vit skjorta istället för en halvsmutsig vit t-shirt.

Jag länkade samman mina fingrar, och började sedan fingra på änden av klänningen. Harry verkade observera mig från ögonvrån, för han verkade märka sättet jag inte kunde sitta still. Han gav ifrån sig ett litet skratt, "Vad har du tagit?"

Förvirrad med vad han menade tittade jag upp på honom med en rynkad panna, "Va?"

Harry skrattade, "Inget."

Jag rullade ihop mina läppar till ett sträck och tvingade ihop mina ben, försökte få mig själv att sitta still. Varför var jag ens nervös? Det är bara lite tid tillsammans, inget särskild.

"Klänningen." mumlade Harry plötsligt ut. Jag titttade upp på honom, observerade sättet han slickade sig om läpparna.

Jag log lite mot honom, "Vad är det med den?"
Harry kastade en blick på mig snabbt, eller, på klänningen, innan hans blick fördes tillbaka till vägen. Jag tillät mig själv att dricka in hur han såg ut med den lilla solljuset som fortfarande fanns utomhus, och alla gatulyktor och ljus från reasturanger och barer som vi åkte förbi sken på honom.

"Du är så jävla het i den, ändå vill jag inget annat än att slita av dig den." Jag öppnade munnen, inte alls beredd på orden, men stängda den sekunder efter.

Vad som kändes som minuter senare skulle jag precis öppna munnen för att säga något igen men blev avbruten av att bilen stannade. Jag tittade mig förvirrat omkring och insåg då att vi förmodligen var inuti bilen längre än det verkade som, för vi var på parkeringen till bion. Jag fumlade med att nå säkerhetsbältet och ta av mig det, samtidigt som Harry klev ur bilen.

Jag rullade in mina läppar i ett sträck, väntade på att Harry skulle gå runt bilen för att öppna dörren, och när han väl gjorde det kunde jag inte låta bli att le pt honom.

_______________________________

"Försök inget." väste jag mot Harry medan jag höll min blick kvar på bioskärmen. Alexander Skarsgård, eller snarare hans stuntskådespelare, hoppade runt i skogen och använde sig av lianer för att ta sig fram igenom skogen. Harry hade lämnat valet om filmen helt och hållet till mig, och när min blick landade på en halvnaken Alexander Skarsgård bland film affisherna så visste jag att Tarzan var filmen att se.