It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 42

Jag ser förmodligen ut som ett bombnedslag.

Jag hade inte tittat i en spegel och jag vågade nästan inte heller, jag var övertygad om att det tunna lagret med smink jag hade fått på mig låg under mina ögon och att mitt hår stod åt alla håll. Ändå verkade Harry fortfarande ha den här blicken som om jag var den vackraste saken hans ögon någonsin nått.

Norah verkade vara okej, i alla fall. Harry hade beskrivit deras möte som kort men effektivt, och när jag hörde om det förstod jag varför. Harry hade knackat på, Norah hade öppnat, Harry hade frågat om hon henne Norah, Norah hade sagt ja, och sedan frågat vem han var, och Harry hade då ignorerat henne och gått därifrån.

Det blir nog riktigt konstigt när dom väl möts på riktigt. Jag satt fortfarande i sängen, jag hade aldrig riktigt lämnat den. Harry satt vid sängkanten framför mig, medan jag drack utav apelsinjuicen han hade hämtat åt mig.

Tanken att jag var sjuk och Harry var antingen min mamma eller en doktor var läskigt ganska exakt. Han hade varit som en barnvakt hela dagen, och jag kände mig väldigt konstig. Jag var väldigt desorienterad, jag visste inte vart jag hade mina saker, jag hade inte bytt kläder även fast jag hade duschat tidigare, och jag hade ingen aning om vad klockan var.

Glaset gjorde ifrån sig ett högljutt ljud i det tysta rummet när jag ställde ned den på bordet intill Harrys säng. Jag tittade upp på Harry som redan såg på mig.

Min blick verkade bli osäker angående vart den skulle hamna. Det kändes som om varje liten detalj av Harrys ansiktsuttryck var för mycket för att hantera, varenda liten del av hans ansikte var skuggat av oro.

Han satt med ena benet en aning uppdraget, kroppen helt riktad mot mig medan han lutade sin arm mot det uppdragna benet, och bara stirrade på mig. Jag kunde inte undgå att undra om han analyserade mig på liknande sätt jag analyserade honom.

Plötsligt sträckte Harry ut sin hand, som åkte upp till min kind, täckte hela den och strök den med tummen varsamt som om jag var gjord av glas. Jag tillät mig själv smälta lite vid beröringen innan jag lutade mig ifrån honom, "Gör inte sådär." nästintill viskade jag ut, lät min blick försiktigt möta hans bekymrade uppsyn.

Harry följde varje lilla rörelse jag gjorde med hans ögon, sättet jag tog tag med händerna om täcket och drog det intill mig, "Gör inte vadå?"

Jag ryckte på axlarna, "Se på mig som om jag är en fågel som brutit en vinge." Harry rynkade på pannan djupt.

Han drog efter andan långsamt, som om han skulle säga något, men inga ord kom ut. Han fastnade med blicken nere vid mina händer och höll andan han nyss dragit in,

Orden jag nyss sade verkade inte ha någon påverkan på honom, i alla fall inte den påverkan jag ville. Han såg nästintill ännu mer oroad ut. Han vägrade att slita blicken ifrån täcket. "Jag måste bara..." Jag tittade upp förvånat på honom, "Angående den kvällen." Jag höjde på ögonbrynen något, samtidigt som jag kunde känna en antydan av rädsla vrida sig i min mage. Vad mer hade hänt som jag inte kom ihåg? Harry rynkade på pannan, hans ögon som fastklistrade på mina händer som nervöst drog i påslakanet. Det var någon slags överspändhet i sättet Harry rörde sig, sättet hans röst var mörkare och långsammare än vanligt, "Du sade en sak till mig, på telefonen."

Jag stirrade tomt framför mig i koncentration, ville återkalla varenda liten detalj om samtalet. Harry suckade, "Jag vet inte egentligen om jag borde ta upp det. Känns lite som om jag försöker - på något sätt vrida om ett skit kväll till något...positivt, men...jag vet inte, jag bara – helvete." Han avbröt sig själv med svordomen innan hans hand åkte upp till hans hår och drog i det frustrerat.